Thailand (icke-live)

  • Thread starter Thread starter Jane Insane
  • Start date Start date
J

Jane Insane

Guest
På SA-tiden var det lätt att ta sig till Thailand om man hade en massa EB-poäng. Många BC-alternativ med ett byte, eller direkt med Thai. Feeder vidare till Udon Thani gick (ibland, beroende på om Thai inrikes ingick eller inte, det velade fram och tillbaka en del).



Idag är det en helt annan sits. Trots bevakning på award i ett halvår, acceptans för oändliga byten, X2-priser och ekonomibiljetter, så gick det verkligen inte att hitta utresebiljetter på de nödvändiga dagarna.



Så det slutade med betald biljett. C blir bara för dyrt, men efter lite letande hittade vi Norse Atlantic, där en enkelresa för två kunde hittas för 19kkr i ”Premium Light”.



I detta ingår fullstor carryon och personal item, som tillsammans får väga hela 15kg. Eftersom fru Insane inte kan överleva två veckor med bara carryon, fick vi lägga till en checkad ”light bag”, en fullstor väska som dock bara fick väga 15 kilo.



Incheckning kan endast ske i disk, ej online. Men Premium har en egen Priority-kö, så det gick snabbt. Carryon och personal item vägdes.



Fasttrack genom säkerhetskontroll och lounge ingår inte, men det är ju sådant man har Amex Platinum för, så lite viltskav och några glas vin på Pontus gör att man hamnar i rätt stämning.



Väl framme vid gate, visar det sig att vi helt utan att ha vetat om det bokade premiärflighten ARN-BKK (i december tillkommer direktflyg även till Phuket). Festligheter, DJ, och det bjöds på (dålig) pad thai, småkakor och vatten/juice. Barn (och fru) fick gossedjur.



Prio boarding med Premium, och väl på flyget bjuds det på mer juice eller vatten (ingen champagne).



Två-klass-kabin med 9 rader Premium i 2-3-2-konfig. Stolarna är breda och benutrymmet är närmast oändligt (om man är 165cm lång), men knappt några förvaringsutrymmen. Skärm i armstöden.



Ingen wifi på flyget så omdöme om mat osv får vänta tills vi landat…
 
Flygplanet är alltså en 787 Dreamliner, om jag inte är helt ute och cyklar är det Norwegians gamla långfärdsflotta. Och en Dreamliner är ju ett trevligt plan, luftigt och med stora fönster. Den är väl kanske 15 år gammal eller något sådant och börjar bli lite sliten, men inte någon fara direkt.







Direkt efter vi lyfte delades den absolut billigaste typen av trådade plasthörlurar ut till de som önskade. Varje plats hade en liten filt och (mycket) liten kudde. Ingen amenity bag.







IFE är en touchskärm som viks upp från armstödet. På min plats fungerade den dock inte; hängde sig och en reboot hjälpte inte. Ingen stor förlust, egen iPad är ändå bäst… men jag kunde se att andra kunde beställa dryck mm under kvällen på IFE:n, och då kom det ganska omgående utburet av den rätt så aktiva personalen, så det var ju smidigt.







Efter en halvtimme i luften, gratis dryckesservering med vin (odefinierat vitt, rött och prosecco) i minimalt påfyllda plastglas, öl (Carlsberg) och läsk från stor Pet-flaska.







Efter en timme kom vegetarisk mat till Fru Insane ut, någon form av kikärtsgryta med ris. Plastbox, träbestick. Fick SAS gamla plus-box att se riktigt bra ut…







10 min senare vanlig mat och påfyllning av dryck. Val på kyckling eller lasagne. Nivån är väl ungefär Dafgårds fryslasagne. Bönsallad och chokladmousse. Ätbart men inget att hänga i julgranen.







Efter två timmar i luften, kaffeservering.







Efter 2,5h, betalvagnen med dryck och snacks.







Efter 3h (kl 22 svensk tid) dämpas ljuset. Stolsryggen kan lutas mycket, men inte så det blir platt ens i vinkel - inte toppen för den som inte kan sova sittandes i en stol (fåtölj). För egen del påmindes jag om hur hemska långresor i icke-business-stol är. För att göra det hela värre så finns det ett gångjärn i ryggstödet som sticker in en bra bit, och som kan sticka in i ryggen om man råkar vrida sig på ett visst vis i stolens mest nedfällda läge. Och försöker man sitta mer normalt, så är det en väldigt lång sittdyna som gör det svårt att sitta riktigt bekvämt (inser att de flesta som är längre nog oftast lider av det motsatta problemet, men de bäst designade stolarna är ju sköna för många olika kroppsformer och det gäller inte här).







Under natten kommer ibland personalen ut proaktivt med vatten (i plastglas på bricka - inga flaskor så långt ögat kan nå).







Två timmar före landning (4 på morgonen svensk tid, 9 lokal tid) serveras frukost. Vegetarisk var någon form av vegetarisk korv (som väl inte får heta så längre). Vanliga var val av omelett eller pannkakor. Inget fel på omeletten åtminstone. Kaffe är frystorkat. Croissant och yoghurt.



















Överlag var det en habil men inte fantastisk ekonomiupplevelse, i en bättre stol. Men det går inte att jämföra med ens den sämsta C-produkt.







Ett angenämt pris (speciellt på enkelbiljett) och direktflyg från ARN gör att det säkert är ett bra val för många; avgörande blir nog om man kan sova i en stol eller inte. Hade man kunnat välja denna servicenivå och en lie-flat-stol hade jag tagit det utan att tveka. Som det är, får jag fortsätta kämpa för att få någon av de väldigt få awardbiljetter som släpps.







Även när vi landat var det lite festligheter, filmkameror, välkomstpresenter (bagagetag och en tygduk) åtminstone till oss som var bland de första som kom av. Sedan blev det till att ställa sig i en oändlig passkontrollkö så då var partyt slut (men jag tror inte den processen behöver beskrivas för någon på det här forumet…)







Resten är ganska normalt och kräver nog inte heller någon närmare beskrivning. 1h och 30kr/pers för att ta sig från flygplatsen (med AirPort Link och Skytrain) till Hilton Sukhumvit där ett King Delux Premium (proaktivt uppgraderat från ett vanligt nesligt King Delux icke-premium) väntade på oss, 3h tidig incheckning utan tjafs. 160 000 Hilton poäng för 5 dagar.
 
Tack för rapporten! Spännande alternativ om man nöjer sig med Premium Eco istället för Business.
 
Fråga ang drycker mm: Du skriver att betalvagn kom ut? Enligt info från de själva ska det ju ingå fri dryck hela resan (vatten,läsk, vin och sprit)...
 
Svante skrev:Fråga ang drycker mm: Du skriver att betalvagn kom ut? Enligt info från de själva ska det ju ingå fri dryck hela resan (vatten,läsk, vin och sprit)...Klicka för att utvidga...
Click to expand...
En del dryck är gratis, stilla vatten, läsk, ”husets vin”. Man verkade kunna beställa hur mycket som helst när som helst från IFE (men då bara ett litet plastglas åt gången). ”Finare” dryck tex whisky verkade kosta extra (vet ej hur mycket), även snacks. Det enda jag vet exakt är att en liten pringles-burk kostade $4. Vet inte om det fanns någon form av snacks som var gratis då min IFE var trasig.
 
Låter ju lite bedrövligt att dom inte kunde kolla alla IFEs fungerade innan dom gör sin första flight. Att något pajar under resans gång är ju en annan sak, men din verkar ju varit trasig ifrån början.



Tack för rapport, päronen ska prova Norse också till Bangkok om några veckor i Premium Economy.
 
Tack för infon.

Låter ju märkligt ändå när de skriver att det ska ingå....men det är klart, kan ju vara en tolkningsfråga...gratis dryck kan ju vara vatten....
 
Nästa person som provar Norse Premium får gärna fylla på med exakt info om vilka drycker som ingår, och vad resten kostar.



Själva åker vi hem med KLM så kommer inte kunna bidra med mer exakt info den här resan.
 
Idag blev det en dagsutflykt till Ayutthaya, eller om man ska vara noggrann Phra Nakhon Si Ayutthaya, f.d. huvudstaden i kungariket Ayutthaya, ett av rikena som föregick moderna Thailand.



Först Skytrain till Asok, och tunnelbana till Baan Sue. Ifall det mot förmodan finns någon som läser detta som aldrig varit i Bangkok, så är den spårbundna kollektivtrafiken ett enkelt, bekvämt och hyfsat billigt sätt att ta sig fram i denna geografiskt utsträckta stad. Dock består den av flera olika system (som BTS (Skytrain), MRT (tunnelbana), ARL (Airport link)), som inte är sammankopplade vad gäller biljettsystem eller liknande. Så om man byter från Skytrain till tunnelbana så behöver man två olika biljetter.



Man betalar per sträcka (mellan ca 5-20 kr beroende på längd), och i samtliga fall köper man enklast biljetter i automater där man bara väljer sin destination på en skärm och betalar med mynt eller mindre sedlar. Man kan också köpa biljetter i bemannade kassor (vilket för övrigt är ett bra sätt att splitta stora sedlar som man fått i bankomaterna). Man får ett magnetiskt kort eller en liten plast-token som man blippar i spärrarna när man går in i systemet, och sedan lämnar i spärrarna när man går ut på sin valda station.



De "riktiga" långfärdstågen är inte riktigt lika smidiga och bekväma. Själva stationen Krung Thep Aphiwat Central Terminal är ny och fin, och det finns högtflygande planer på moderna snabbtåg i framtiden, men tågen på befintliga SRT-linjerna är smalspåriga, långsamma, högljudda och kanske mer att betrakta som någon form av super-långdistans-pendeltåg ungefär. Man tar sig runt nästan hela landet, och rejält billigt blir det (så de är populära inte bara med vanlig arbetarklass utan även med backpackers), men är man överviktig 50-årig bekväm farang hinner man ångra resvägen mer än ett par gånger, även om den bara kostade 12 kr tur-och-retur på ett expresståg. Man får vanliga biljetter på papper, som kryssas med penna av en konduktör på tåget.



Det finns sittplatser åt förmodligen mindre än hälften av passagerarna, resten står hopträngda som i en tunnelbanevagn i rusningstrafik. Sittplatserna är numrerade och de säljs ibland, beroende på tid och riktning (då till ungefär tre gånger priset), så man vet inte säkert om man får resa på sig senare ifall man lyckats ta en plats. På bänkar som är ungefär som två stockholmska tunnelbaneplatser i bredd klämmer man in tre numrerade platser.



Resan till Ayutthaya tar ca 1 timme med expresståg (två stopp på vägen). Väl framme finns det turistinformation direkt vid stationen, och där kan man t.ex. boka upp en tuktukförare som kör omkring en och sightseear, antingen efter ens egna önskemål eller så sätter de upp en rutt åt en. 6 timmar kostade knappt 500 kr, och det finns garanterat billigare sätt att göra staden, men samtidigt får man ju värdera sin egen bekvämlighet lite . Vi fick iaf en hjälpsam och trevlig äldre herre som körde runt oss och hjälpte oss välja mellan de olika ställena vi googlat fram skulle vara av intresse.



Som ett sidospår kan jag säga att jag alltid funnit det intressant att designen på de vanligaste formerna av Tuktuks skiljer sig åt så mycket beroende på i vilken stad man är. Här i Ayutthaya var de vanligaste en form som jag inte sett förut, som åtminstone för mig påminde om Shinkansen-tåg. Det kanske behövs, givet de hastigheter dessa tuktuks kan uppnå vid behov...



Även om man försöker hålla hårt i resebudgeten, så finns det ingen anledning att skippa Michelin-ambitioner på maten. I Ayutthaya finns det flera bra alternativ, om än bara Bib Gormand, inte regelrätta stjärnor. Vi lunchade på Pa Lek, en öppen-väggad betong-och-korrugerad-plåt-byggnad invid en av de större parkerna, som serverat samma meny i 60 år (men är inne på tredje generationens kock i rakt nedstigande släktled); galet goda färska nudlar med olika former av kött. Vi tog lite av en avsmakningsmeny med olika nudlar och totalen gick på 70 kr. För två. Med dryck.



I övrigt åkte vi runt och kollade på tempel, tempel, tempel och fler tempel. Det var liggande buddor, stående buddor, sittande buddor, kinesiska buddor. Personligen skulle jag säga att den mest intressanta var Wat Mahathat, ett tempel från slutet av 1300-talet som förstördes helt på 1700-talet; nu är det bara ruiner kvar.



För att krydda med lite annat han vi även med ett japanskt museum; Japan hade, vid sidan av holländska ostindiska kompaniet, omfattande handel med Ayutthaya under 1500-1700-talen, inklusive en betydande bosättning.



Sex timmar går fort, sedan blev det till att vända åter samma väg till nuvarande huvudstaden. Jag skulle säga att Ayutthaya är en trevlig och lagom dagsutflykt, och det skulle nog inte göra ont att bo en natt eller två här heller, om man vill bryta upp Bangkoks "dyra" hotell- och matkostnader.
 
Idag var dagen vigd till att catcha up med gamla vänner och bekanta. Och som vi haft för vana med just dessa vänner, så brukar vi slå två flugor med en slipsten och sätta oss i bilen, så får våra värdar köra en bit i någon riktning, och så överraskar de oss med lite olika turistiga grejer, nya ställen varje resa. Vid sidan av att vi äter, så klart. Mycket och ofta. Att tala med varandra utan att ha något att smaska på samtidigt är ju inte människovärdigt.



Denna gång riktades GPSen mot Samut Songkhram, sisådär en timme utanför Bangkok, med första mål Talad Rom Hup, eller Maeklong Railway Market som det översätts till engelska. Det är en marknad med mat, kläder och diverse krimskrams där USPen är att den ligger på ett aktivt tågspår. När ett tåg kommer så fälls alla parasoller ihop ("rom hup"), bord mm flyttas in blixtsnabbt med noga inövad millimeterprecision. Man ska vara på det klara med att år 2025 så beror marknadens placering till 99,997% enbart på denna handlings instagrambarhet; och om det stryker med ett par turister som inte klarar av att dra in magen tillräckligt när tåget far förbi, så är det kanske bara en fördel. Lite som tjurrusningen i Pamplona, risken för lite blod uppskattas i alla kulturer och alla tider...



Det finns bara två typer av människor här, turister (utländska och thailändare till ungefär lika delar) och de som lever direkt på turister; knappt någonting av det som säljs på denna marknad är något som någon behöver, och de få sakerna kan i 100% av fallen köpas någon annanstans smidigare, billigare och bättre. Men att det är lite småkul är ju ett värde i sig.



Nästa stopp är Amphawa Floating Market och vad det handlar om torde man förstå rätt väl från namnet. Eller man tänker sig det i alla fall. Det var... knappt några båtar överhuvudtaget, nästan allting ligger på land. Även våra thailändska värdar fattade inget, var är det flytande? Likväl, här har jag lite lättare att tänka mig att någon som bor runtomkring faktiskt kommer för att handla mat någon gång, även om det så klart är turistigt först och främst (vilket jag inte menar på ett nedsättande vis, det var ju målet med resan, utan bara för att försöka förklara vad man kan vänta sig). Vill man äta gott finns det i vart fall mycket värre ställen att hamna på.



Tredje och sista stoppet var Don Hoi Lot. Kör man Google Maps så kommer det upp som "turistattraktion", utan närmare beskrivning men med nära 5 stjärnor på 10000+ recensioner. Vi var verkligen inte ensamma om att sikta in oss på detta - det är helt fullt med folk (nästan samtliga thailändare) och parkeringsplatserna knökfulla. Jag tittar runt och ser inte riktigt vad som är grejen, och frågar försynt. "Det är här de odlar musslor". OK, jaha? "Jamen alltså, DET ÄR HÄR DE ODLAR MUSSLOR!". När jag fortfarande inte förstår grejen, så kommer mobilerna fram för att googla bilder på musslor, för när jag uppenbarligen inte förstår något så självklart så måste det ju bero på en brist i vokabulären... jag blev aldrig klokare, utan får bara sortera iväg detta under att vissa kulturbarriärer förblir obryggbara.



I vilket fall som helst var vattenståndet för högt så några musslor såg vi aldrig. Men jag var fullt nöjd med bara bra mat och bra snack.
 
Det är inte mycket man lärt sig de senaste 30 åren. För det mesta gör man samma dumheter som när man var yngre, på gott och ont. Men ibland lyckas någon liten gnutta vishet fastna.



Exempelvis värdet av att lägga in "buffertdagar" i semestern. Dagar då man inte egentligen planerar för att göra något alls utan bara lata sig på det enklaste möjliga viset, möjligtvis ta igen något man oundvikligen missat tidigare. Innan man förstod det var risken att bli semesterutbränd ständigt närvarande...



Således, idag gjorde vi inte ett skit produktivt, utan hängde större delen av dagen vid hotellpoolen, med en bra bok och drink i hand. Men eftersom det ofta kommer frågor om hotellpooler här på forumet, så ska jag försök bidra med lite information om Hilton Sukhumvits pool, belägen på 25:e våningen, tillsammans med gymmet.



Själva poolen är (uppskattningsvis, otränat ögonmått bara) 7-8 meter gånger 15-18 meter kanske. Ingenstans är den djupare än 1,2 meter, men det finns inte heller något riktigt barnområde. Det finns kanske 12 solstolar i området, och ungefär 20-25 ytterligare sittplatser vid bord. Poolen är inte uppvärmd, men det spelar knappast någon roll när dygnsmedeltemperaturen väl är någonstans runt 28, 29. Poolen ligger i sol från tidig förmiddag till kanske 16-tiden, inte riktigt hela men åtminstone merparten. Detsamma gäller dock bara hälften av solstolarna. Det finns en liten bar som säljer enklare cocktails, öl och vin (och vatten och läsk och så, naturligtvis) samt enklare barmat. Det är Happy Hour (köp en drink, få två) från kl 16-18. Det var lugnt på dagen, kanske blir trängre på kvällen.



Gissar med andra ord att om man är en familj som reser och lägger stor vikt vid poolen, så är detta inte det bästa hotellet i staden. Eftersom vi aldrig riktigt brytt oss kan jag dock inte riktigt påminna mig hur det står sig mot andra konkreta ställen vi bott på.
 
Ett av Bangkoks just nu hippaste områden heter Song Wat, en ganska kort gata i anslutning till china town som utnämnts till ett av världens trendigaste områden av resetidningar, influensers och liknande trendkänsliga källor. Och vem vill inte vara hipp och trendig? En kort promenad kan man ju bjuda på i vart fall...



Det är fullt med gatukonst och muraler, knökfull med små butiker och artisinal caféer, artisinal bagerier, artisinal chokladerier, artisinal juicebarer, artisinal glassbarer, artisinal allt möjligt.



Det finns creperier, jazzklubbar, vintageklädbutiker. Nere mot floden så är gamla lagerlokaler i betong och plåt omvandlade till gallerier och utställningar. Alla möjliga typer av hantverk finns att köpa, Made in Song Wat är ett mycket populärt koncept.



Att det här inte är samma Thailand som man är van vid, märks om inte minst av att de flesta ställen har skyltar som beskriver artistens/kockens/ägarens inspiration och motivation, på fullt grammatiskt korrekt engelska. Å andra sidan - tittar man närmare så hittar man en hel del Disneykaraktärer, Mumin osv. som jag har svårt att tro är fullt licensierade. Artisinal upphovsrättsintrång? Så lite Thailand är det nog ändå.



Vi hade planerat för att äta gås på Urai Braised Goose, men när vi väl var där så var kön lång och vi inte riktigt hungriga nog för att det skulle kännas motiverat, så vi hoppade in på ett annat ställe (I Ga, "Kråkan") som istället för 60+-årig historia kör hippt och nytt thai-vietnamesisk fusion, för lite småsnacks. Framförallt några fiskkakor och några vårrullar, som också var galet goda, men lite chockartat dyra. Med lite juice så gick det på nästan 1000 baht för några tuggor. Men det är väl priset man får betala om man ska vara riktigt hipp...
 
Efter fem dagar som gick väldigt fort (som vanlig) så var det dags att vinka farväl till Bangkok och rikta blicken nordoståt. Det finns ingen brist på billiga och relativt sett välfungerande lågpris-inrikesflyg i Thailand, och denna gång föll valet på Thai VietJet Air.



Det man måste hålla koll på är vilken flygplats man flyger ifrån; flera bolag, likt VietJet, frekventerar både Suvarnabhumi (den "nya flygplatsen" som tog över koden BKK 20 år sedan) och Don Mueang (den "gamla flygplatsen" som hade den innan, och numera är endast inrikes). En och annan har gjort den missen att man försökt checka in på fel flygplats och sedan fått det vääääldigt stressigt...



Vi hade bokat en Delux-biljett, som inkluderade 20kg checkat bagage, 7kg carryon och personal item. Då går det loss på lite drygt en tusenlapp tur-och-retur per styck. Det finns även en topp-nivå "SkyBoss", som ökar vikten till 30 respektive 10kr, och på den här sträckan hade det lagt till ungefär 600 kr tur-och-retur per passagerare, men då hade även fri ombokning samt first-class-aktig utkörning till flyget i bil (en "Private SkyBoss car", nästan så att det hade varit värt 1200 spänn bara att se den) ingått.



I Delux ingick ingen prio incheckning, men incheckningsdiskarna (precis brevid Thai Airs inrikesdiskar) hade nästan ingen kö alls så det var inga problem. Carryon vägdes inte.



VietJet har ett eget lojalitetsprogram, FunCoin, där man kan tjäna FunPoints på flygningar och dessutom få olika status. Det var inte riktigt klart vad man kan använda sina FunPoints eller status till, men om Eurobonus fortsätter vara så svåranvänt för thailandsresor, så får man kanske vigda sina vyer...



Inrikesdelen av Suvarnabhumi har en Priority Pass-tillgänglig lounge, Miracle Lounge. Något mirakel är det knappast, men sittplatser, enklare buffé-mat, dryck, öl och vin (inklusive icke-champagne bubbel), mest ett trevligare ställe att sitta och vänta än ute vid gate.



Loungen hade inga egna toaletter utan man var hänvisade till flygplatsens utanför. Det var ingen uppoffring, för de fanns överallt, var fräscha och städades kontinuerligt (tag lärdom, Swedavia).



Det är dock lite svårt att optimera tiden i loungen, för säkerhetskontrollen sker vid gate och bakom kontrollen är det betydligt sämre med sittplatser.



När det väl var dags för boarding, så skedde det inte enligt normal prioboarding-logik, utan ett litet försök gjordes att fylla flyget bakifrån fram. Det ledde dock inte så långt för ca 95% av alla som väntade kastade sig fram när de första (sista) raderna ropades ut, och inga försök gjordes att avvisa passagerare...



Alla får en lite matlåda direkt i gate, som man själv bär på planet. Inte alls en dum lösning för kortflyg. Det betyder också att samtliga, även de som köpt billigaste tänkbara biljett, får en tonfisk-och-majs-macka, bananmuffin, en liten kit-kat-aktig chokladgodis och en vatten. Inte så illa för LLC.



Flyget är ett lite äldre A320. De första tre raderna är i en annan färg men i övrigt verkar det vara identiska stolar, antar att dessa är vigda åt SkyBoss. Ingen gardin dock. Från vad jag kunde se hade vi dock ingen SkyBoss på denna flight. I övrigt var varenda stol upptagen.



Stolarna hade den absolut minimalaste pitch man kan tänka sig, till och med mina 164cm kom ganska nära stolsryggen framför. Val av nödutgångsplatserna ingick dock utan kostnad i Delux, så det torde vara räddningen för den som är längre.



Så snart vi var uppe i luften rusade en vagn genom planet, med läsk, snacks, kaffe mm. Det kanske fanns öl och vin också, inte riktigt klart för jag såg ingen välja något förutom en kille som tog en kopp kaffe. Hade det flugit någon SkyBoss så antar jag att de hade fått välja fritt från vagnen.



Sen nästan omedelbart när man sprungit en vända med vagnen, så kommer man en vända med stor sopsäck och samlar in matlådorna. Sen är det dags för landning. Totalt spenderade vi 45 minuter i luften.



Väl framme på Udon Thani International Airport så fick vi njuta av en av fördelarna med många små flygplatser: bagaget kom föredömligt snabbt. Ca 10 minuter efter att dörrarna öppnades kom allting på bandet (utan priobagage).



Resten av resan kommer gå åt till att hälsa på släkt mm, så det är nog inget mer som är av intresse för forumet. Denna tråd går nog troligtvis mörk tills vi är tillbaka i Stockholm, och kan berätta ifall KLM Business Class kunde mäta sig med Norse Premium...
 
Jane Insane skrev:Det man måste hålla koll på är vilken flygplats man flyger ifrån; flera bolag, likt VietJet, frekventerar både Suvarnabhumi (den "nya flygplatsen" som tog över koden BKK 20 år sedan) och Don Mueang (den "gamla flygplatsen" som hade den innan, och numera är endast inrikes). En och annan har gjort den missen att man försökt checka in på fel flygplats och sedan fått det vääääldigt stressigt...Klicka för att utvidga...
Click to expand...
DMK är inte enbart inrikes. Thai AirAsia och någon / några fler har internationella flighter.
 
Jane Insane skrev:Ifall det mot förmodan finns någon som läser detta som aldrig varit i Bangkok, så är den spårbundna kollektivtrafiken ett enkelt, bekvämt och hyfsat billigt sätt att ta sig fram i denna geografiskt utsträckta stad. Dock består den av flera olika system (som BTS (Skytrain), MRT (tunnelbana), ARL (Airport link)), som inte är sammankopplade vad gäller biljettsystem eller liknande. Så om man byter från Skytrain till tunnelbana så behöver man två olika biljetter.Man betalar per sträcka (mellan ca 5-20 kr beroende på längd), och i samtliga fall köper man enklast biljetter i automater där man bara väljer sin destination på en skärm och betalar med mynt eller mindre sedlar. Man kan också köpa biljetter i bemannade kassor (vilket för övrigt är ett bra sätt att splitta stora sedlar som man fått i bankomaterna). Man får ett magnetiskt kort eller en liten plast-token som man blippar i spärrarna när man går in i systemet, och sedan lämnar i spärrarna när man går ut på sin valda station.Klicka för att utvidga...
Click to expand...
Tack för en trevlig reserapport. Förresten, MRT-tunnelbanesystemet har kommit in i den digitala tidsåldern och accepterar numera kontaktlös betalning med Visa/Mastercard direkt vid vissa markerade grindar.
 
Idag hade vi vägarna förbi Udon Thani, staden med ca 130 000 innevånare som älskar sina badankor nästan lika mycket som Lufthansa First-resenärer gör, och passade på med en aning turistande.



Vi besökte Udon Thani City Museum, som är nytt sedan några år tillbaka, snyggt, gratis och tvåspråkigt (Thai och Engelska, inte Isaan eller Lao…) Det är ett kulturhistoriskt och naturhistoriskt museum om Isaans och framförallt Udon Thanis historia, från geologisk tid när indokinaplattan höjdes från havet till bronsålderskulturer och animistiska religioner (som till del lever kvar parallellt med buddism idag) till dagens läge. Staden som sådan är ung, den uppkom i slutet av 1800-talet som en nödlösning när den tidigare regionala storstaden Nong Kai plötsligt hamnade i en demilitariserad zon efter fransk-siamesiska kriget, i samband med att Siam tappade Laos. Siam behövde på studs ett nytt administrativt centrum i området där man även kunde stationera trupp mot de lede baguettätarna på andra sidan Mekongfloden (grodor har alltid varit populära att äta här också, så det invektivet kan inte användas mot fransmännen), så det var bara att börja bygga…



Överlag är det inget superfantastiskt, inte något som är värt en egen resa så att säga. Men är man här bör man definitivt ge det någon timme. Var dock uppmärksam på att de stänger för lunch kl 13, för vår del blev det väldigt stressigt…
 
Jane Insane skrev:Sedan blev det till att ställa sig i en oändlig passkontrollkö så då var partyt slut (men jag tror inte den processen behöver beskrivas för någon på det här forumet…)Klicka för att utvidga...
Click to expand...
I december förra året var passkön ut i terminalen , började köa utan att ens se upp för "backen" jag höll upp kameran och tog en bild , längre bort stog uniformerad dam som började vinka mot kön , jag trodde hon skulle säga något om no photo men vinkade och de framför började röra sig , vi blev tillsagda att gå till nästa som var tom fastrack ;-) var som att vinna på triss , plötsligt så händer det



För länge sedan köpte jag VIP Fast Track Service only , kommer inte ihåg pris då men hittar nu från ฿ 1250 om det priset stämmer , finns lyxigare med golfbil direkt från gate
 
Som så ofta, så går tiden fort när man har trevligt. Snart blir det dags att vända åter till mörker, kyla och slask.



I Udon Thani så öppnar incheckningen för VietJet 2h före flyget avgår (digital incheckning är inte möjlig). Det finns tre kassor, varav en är för VIP, CIP, SkyBoss och även Delux, så vi får gå här. Checkat bagage och personal item vägs och får klisterlappar att de är godkända.



Det visar sig att det finns en PP lounge (Coral Lounge) allra längst bort, väl dold, efter säkerhetskontrollen, som faktiskt är mycket bättre än vad som riktigt känns motiverat. Och med det menar jag inte att den är speciellt fantastisk i sig, det är en ganska typiskt PP-lounge, men i förhållande till antalet besökare... den var helt tom förutom fru Insane och mig, och en japansk affärsman som höll på att få nackmassage från personalen när vi kom. Under hela tiden vi satt där kom det inte in någon fler.



Ändå har de både varm och kall mat av ganska hög (relativt sett) kvalitet. Det enda alkoholhaltiga alternativet är dock Chang burköl (men kylda ölsejdlar finns, om man vill lyxa till det lite).



Som sig bör när personal/gäst-förhållandet är 1:1 är service väldigt påpassande, och de hjälper gärna till med att ordna kaffe eller te (varm eller is), eller värma en Bahn Mi, eller vad det må vara.



UTH är lite intressant då det är en kombination av civil och aktiv militärflygplats, och det är lite speciellt att kunna blicka ut över runway och se Gripen och A320 lyfta om vartannat från samma bana. (Ska man vara riktigt petnoga så har jag nog aldrig sett just Gripen här utan som bäst tråkiga F-16 och gamla (men snygga) F-5, osäker om någon Gripen är stationerad här).



I motsats till i Bangkok så efterlevs boardinggrupper här, och den som går fram för tidigt blir manuellt avvisad. Man kan bli så lycklig för det lilla...



Flygresan till Bangkok var ganska identisk med hitresan, med enda skillnaden att matboxen delades ut i luften, inte vid boarding. Och jag såg att det faktiskt var några SkyBoss på den här flygningen (jag satt dock inte till så att jag riktigt kunde se vad de fick för service).
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top