Vaknar till och sneglar på klockan. 03:45. Lika bra att gå upp. Minus fjorton ute. Dagens outfit: kortärmad skjorta, tunna chinos, kanvasskor. Brrr.
Lyckas ta mig till flygplatsen utan att frysa ihjäl. Snabbt och smidigt som vanligt på Linköpings flygplats - enda nackdelen är att det enda kaffet som finns att tillgå är en plastmugg med dåligt automatkaffe som kostar tio jämra spänn.
Naturligtvis väljer jag i första hand att flyga med närproducerade flygplan. Nextjets SAAB 340 till Köpenhamn är litet och mysigt, har en charmig patina, och har en betryggade ljudvolym som gör att jag kan ta igen en halvtimmes sömn utan att störas av några konversationer.
Tyvärr dog alla passagerarna i kraschen som inträffade när jag råkade starta min dator utan att slå av wifi:n, som störde ut alla flyginstrument. Nej, vänta nu, det hände ju inte den här gången heller! Vilken oväntad tur!
Mitt Diners-kort tar mig in i Novia-loungen för en andra frukost och lite nätverkande. (Nej, inte med människor vid den här tiden på dygnet. Internet!). Med utsikt över baren vid B-gaterna fascineras jag av alla som lyckas dricka öl till frukost. (Och då pratar vi alltså om morgenmad, inte frokost.)
Så småningom är det dags att bege sig till gaten, C29. Jag gillar C-piren. Ja, inte för att den är så intressant i sig, men för att flighterna utanför Schengen går härifrån. Härifrån åker man när man åker till de lite mer spännande resmålen. Doha, till exempel, som är dagens första destination, medelst Qatar Airways.
Vid ombordstigningen nappar personalen åt sig mina egenutskrivna boardingkort och ger mig nya, i ett gult fodral som jag har förstått ska spela stor roll när vi är framme i Doha. Och så händer något som i princip aldrig har hänt mig under alla år - de ber att få väga mitt handbagage! Med en bärbar våg kontrolleras min kabinväska, och den konstateras passera genom nålsögat med sin vikt på drygt åtta kilo.
Gudskelov ber hon inte att få väga min datorväska, och jag håller fram den med ena handen för att få den taggad som godkänt kabinbagage. Jag aktar mig noga för att stöna under ansträngningen att hålla upp den med en arm - den väger betydligt mycket mer än min kabinväska. Nån gång måste jag nog rensa lite bland all hårdvara jag släpar med mig...
Ombord visas jag till min plats av den artiga multinationella besättningen. Plats 37A, en nogsamt utvald fönsterplats på skuggsidan av planet. Sätet är hyggligt, med ungefär 32 tums seat pitch. Dock tar mediaboxen under stolen framför ovanligt mycket plats, och min (tunga) datorväska får knappt plats och äter upp en hel del av mitt fotutrymme. Praktiskt nog visar sig sätet bredvid vara tomt, så jag får ändå gott om plats i slutändan. Kaptenen hälsar välkommen på nästan parodiskt sävlig australiensisk engelska.
Före avfärd bjuder personalen på karameller och färska tidningar, och PA-systemet bjuder på arabiskinfluerad muzak.
Möjligen finns det en orsak till storleken på mediaboxen; filmutbudet är mycket stort, och håller dessutom högre kvalitet än jag nånsin sett hos ett flygbolag. Magnolia. The French Connection. The Life of Pi. The Shining. All the President's Men. Citizen Kane. Hur ska jag hinna med det här? Jag har bara tolv timmar på mig! Ja, och så returresan, då. Men i alla fall.
Ah, och så första dryckesserveringen. "Champagne, please." Kabinpersonalen (Gah, finns det inget vettigt könsneutralt ord för flygvärdinna? Eller åtminstone ett vettigt ord för manlig flygvärdinna?) kämpar en stund med korken, men får till slut upp flaskan med ett diskret poff. Min egen tidsgräns för alkohol verkar uppenbarligen gå vid lunch. Som tilltugg får jag en liten påse med friterade ärtor, bönor och dhalpinnar. OK, nu är jag verkligen hungrig.
I väntan på maten tittar jag på de första 45 minuterna av Life of Pi, vald utgående från regissören, Ang Lee (det kändes passande). Utmärkt film, men lite väl beroende av CGI-effekter; det får mig att lite tappa respekten för de vackra bilderna.
Såsmåningom kommer lunchen. Menyn visas på monitorerna i taket, så man har en chans att göra något slags medvetet val utöver "Chicken or pasta, sir?". Jag hade dock hoppats på nånting mer intressant än kyckling i svampsås. Tillbehöret är av outgrundliga orsaker spätzle. Jag menar, på en arabisk flight från Köpenhamn serveras... spätzle? Nå, maten är i alla fall passabel. Och den är halal, vilket i alla fall är lite spännade. Om man känner efter riktigt noga. Den stora besvikelsen är osträtten, som utgörs av Philadelphia light och salta kex. 
Tyvärr är det mulet nästan hela vägen, så jag har inte så mycket glädje av min fönsterplats. Jag får i alla fall en glimt av Kurdistan. Planet tar en omväg och flyger ner längs Tigris-dalen - syriskt luftrum är inte lämpligt att flyga i just nu.
En halv Skyfall senare landar vi i Doha. Varmt och klibbigt, och busstransfer till terminalen. (De har inte airgates överhuvudtaget.) Efter lite irrande hittar jag till Oryx-loungen, där jag återigen kommer in tack vare mitt trogna Diners-kort. Kaffiyahs överallt, och en enkel men god meze. Nu börjar det kännas lite mer genuint.
Undrar hur många som dött i Syrien medan jag satt på planet?
Om en och en halv timme lyfter nästa flyg.
Lyckas ta mig till flygplatsen utan att frysa ihjäl. Snabbt och smidigt som vanligt på Linköpings flygplats - enda nackdelen är att det enda kaffet som finns att tillgå är en plastmugg med dåligt automatkaffe som kostar tio jämra spänn.
Naturligtvis väljer jag i första hand att flyga med närproducerade flygplan. Nextjets SAAB 340 till Köpenhamn är litet och mysigt, har en charmig patina, och har en betryggade ljudvolym som gör att jag kan ta igen en halvtimmes sömn utan att störas av några konversationer.
Tyvärr dog alla passagerarna i kraschen som inträffade när jag råkade starta min dator utan att slå av wifi:n, som störde ut alla flyginstrument. Nej, vänta nu, det hände ju inte den här gången heller! Vilken oväntad tur!
Mitt Diners-kort tar mig in i Novia-loungen för en andra frukost och lite nätverkande. (Nej, inte med människor vid den här tiden på dygnet. Internet!). Med utsikt över baren vid B-gaterna fascineras jag av alla som lyckas dricka öl till frukost. (Och då pratar vi alltså om morgenmad, inte frokost.)
Så småningom är det dags att bege sig till gaten, C29. Jag gillar C-piren. Ja, inte för att den är så intressant i sig, men för att flighterna utanför Schengen går härifrån. Härifrån åker man när man åker till de lite mer spännande resmålen. Doha, till exempel, som är dagens första destination, medelst Qatar Airways.
Vid ombordstigningen nappar personalen åt sig mina egenutskrivna boardingkort och ger mig nya, i ett gult fodral som jag har förstått ska spela stor roll när vi är framme i Doha. Och så händer något som i princip aldrig har hänt mig under alla år - de ber att få väga mitt handbagage! Med en bärbar våg kontrolleras min kabinväska, och den konstateras passera genom nålsögat med sin vikt på drygt åtta kilo.
Gudskelov ber hon inte att få väga min datorväska, och jag håller fram den med ena handen för att få den taggad som godkänt kabinbagage. Jag aktar mig noga för att stöna under ansträngningen att hålla upp den med en arm - den väger betydligt mycket mer än min kabinväska. Nån gång måste jag nog rensa lite bland all hårdvara jag släpar med mig...
Ombord visas jag till min plats av den artiga multinationella besättningen. Plats 37A, en nogsamt utvald fönsterplats på skuggsidan av planet. Sätet är hyggligt, med ungefär 32 tums seat pitch. Dock tar mediaboxen under stolen framför ovanligt mycket plats, och min (tunga) datorväska får knappt plats och äter upp en hel del av mitt fotutrymme. Praktiskt nog visar sig sätet bredvid vara tomt, så jag får ändå gott om plats i slutändan. Kaptenen hälsar välkommen på nästan parodiskt sävlig australiensisk engelska.
Före avfärd bjuder personalen på karameller och färska tidningar, och PA-systemet bjuder på arabiskinfluerad muzak.
Möjligen finns det en orsak till storleken på mediaboxen; filmutbudet är mycket stort, och håller dessutom högre kvalitet än jag nånsin sett hos ett flygbolag. Magnolia. The French Connection. The Life of Pi. The Shining. All the President's Men. Citizen Kane. Hur ska jag hinna med det här? Jag har bara tolv timmar på mig! Ja, och så returresan, då. Men i alla fall.
Ah, och så första dryckesserveringen. "Champagne, please." Kabinpersonalen (Gah, finns det inget vettigt könsneutralt ord för flygvärdinna? Eller åtminstone ett vettigt ord för manlig flygvärdinna?) kämpar en stund med korken, men får till slut upp flaskan med ett diskret poff. Min egen tidsgräns för alkohol verkar uppenbarligen gå vid lunch. Som tilltugg får jag en liten påse med friterade ärtor, bönor och dhalpinnar. OK, nu är jag verkligen hungrig.
I väntan på maten tittar jag på de första 45 minuterna av Life of Pi, vald utgående från regissören, Ang Lee (det kändes passande). Utmärkt film, men lite väl beroende av CGI-effekter; det får mig att lite tappa respekten för de vackra bilderna.
Såsmåningom kommer lunchen. Menyn visas på monitorerna i taket, så man har en chans att göra något slags medvetet val utöver "Chicken or pasta, sir?". Jag hade dock hoppats på nånting mer intressant än kyckling i svampsås. Tillbehöret är av outgrundliga orsaker spätzle. Jag menar, på en arabisk flight från Köpenhamn serveras... spätzle? Nå, maten är i alla fall passabel. Och den är halal, vilket i alla fall är lite spännade. Om man känner efter riktigt noga. Den stora besvikelsen är osträtten, som utgörs av Philadelphia light och salta kex. 
Tyvärr är det mulet nästan hela vägen, så jag har inte så mycket glädje av min fönsterplats. Jag får i alla fall en glimt av Kurdistan. Planet tar en omväg och flyger ner längs Tigris-dalen - syriskt luftrum är inte lämpligt att flyga i just nu.
En halv Skyfall senare landar vi i Doha. Varmt och klibbigt, och busstransfer till terminalen. (De har inte airgates överhuvudtaget.) Efter lite irrande hittar jag till Oryx-loungen, där jag återigen kommer in tack vare mitt trogna Diners-kort. Kaffiyahs överallt, och en enkel men god meze. Nu börjar det kännas lite mer genuint.
Undrar hur många som dött i Syrien medan jag satt på planet?
Om en och en halv timme lyfter nästa flyg.