Den sista EBG-intensivkvalificeringen

S

skogi

New member
Kära BC:are,



Det var ett tag sedan nu.



Segmenten har visserligen trillat in, ett efter ett, som de så ofta gör – en spontan tur till Dublin här, en extra OSL-stopover där. Men någonstans i augusti förra året förändrades något i grunden. Jag blev återigen student.



Plötsligt förvandlades mina drömmar om bonusresor till studiekvällar. De där spontana helgsvängarna till Luleå för poängens skull? Utbytta mot nudlar och en växande studieskuld. Loungebesök byttes mot lunchlådor. Poängjakten fick stå tillbaka för poänglösa prov. Och där någonstans började Diamantkortet långsamt glida ur mina händer, som ett EuroBonus-bestrött luftslott byggt på gamla vanor och lågprisbiljetter.



Men så hände det där som alltid händer. Det började rycka i statusnerven. Jag sneglade på kontot. Räknade. Loggade in igen. Räknade om. Där låg det – nästan hånfullt nära: bara några få år kvar till Lifetime Gold. Poängräknaren stod still, och där, med sommarlovet runt hörnet, väcktes åter den gamla hungern. Den som bara ni BC:are förstår. Den som får en att se logistik, mellanlandningar och segmentjakt som en sorts avancerad konstform.



Jag skulle bara boka en enkelbiljett till Ronneby, men ni vet hur det slutar. "20% rabatt på presentkort", viskade SAS – och Ankos röst var där direkt: "Glöm inte att det går att trycka in åtta segment på en dag om du skär det rätt."



Det här är inte bara ännu en segment run med en extra layover. Det här är den sista EBG-intensivkvalificeringen. La grand final. Ett crescendo i poängjaktens symfoni, sista chansen att dansa en sista gång med bokningssystemets kalla men lockande logik.



Igår satt man där igen. Med nattlampan tänd, stirrande in i Excel, webbläsaren full med flikar och mumlandes “det går, det måste gå”.
 
Välkommen ut ur idet, det här kommer bli magiskt 
 
Nu blev man glad och förväntansfull 
 
Hurra, detta blir fantastisk läsning! Är inne på mitt sista år mot Life time Gold och har på mig till 30 april 2026. Tackar de dubbla poängen i maj för att vägen troligen inte blir allt för ansträngande, men ser fram emot att följa dina resor framöver. Kan ju kanske behöva några sista poäng där i slutet eventuellt...
 
Anledningar till att fira 6 juni:

1523: Gustav Vasa väljs till kung av Sverige.

1809: Ny regeringsform antas.

2025: @Skogi meddelar att en ny episk tråd i ett reseforum skapas.
 
Själv hade jag 7 år och således 3 år kvar när jag missade guld förra året, surt, men spännande att följa en annan som är på upploppet.
 
Det här ser vi fram emot. Heja dig Skogis och välkommen in i värmen igen. 
 
Aaargghhh! Varje gång man ser att det är ett nytt inlägg i denna tråd så tänds hoppet att nu bär det äntligen av!!! Och så är det ännu ett hyllningsinlägg...

Kom igen nu! De e bar å åk!
 
Återfallet



Klockan är 04:00 när jag vaknar. Kroppen protesterar, men någonstans djupt rotad sitter muskelminnet kvar. Dagarna då jag sömlöst kunde genomföra dessa rundor i sträck känns som ett annat liv. Mina nära och kära, som nu förmodligen är smått oroliga över mitt plötsliga återfall vet redan vad som väntar.



Det som för några år sedan väckte starka reaktioner – ifrågasättanden om ansvar och hälsa – har numera blivit vardag. 8 segment på en dag triggar inte längre några protester. Kanske har de gett upp? Kanske är de medberoende? Eller så har alla poängresor, jorden runt på en månad, och ett oändligt antal loungebesök till slut börjat smaka lite sötare även för dem.



Skjuts till Malmö Airport. Det var nog ett år sen sist. Byggnaden står där som alltid – oförändrad, småtrist men trygg. Här börjar det. Här börjar det alltid. Korridorerna, den spartanska säkerhetskontrollen, ödsligheten – det är detaljer i en större symfoni. För den som lyssnar noga viskar väggarna: "Skogi, Du ska ut igen."



Malmö – Stockholm

SK130, Airbus A319

Avgång: 06:00 – Ankomst: 07:10



Det finns fortfarande något särskilt med denna sträcka. Dagarna som Diamond må vara räknade, men en förmån står sig än – och nej, jag pratar inte om Harahornen eller Mikkellern, även om de förstås har slunkit ner ett par...



Jag pratar förstås om smoothien.



Det är en ritual nu. Ibland blir det två, ibland bara en. Aldrig färre. En tradition som påbörjades av en smoothieälskande yngre version av mig – numera beställs den mest på rutin, men något inom mig andas fortfarande barnglädje varje gång. 



Under min "karriär" (om man nu kan kalla det det) och på mina 273 SAS-segment de senaste 3 åren, har jag konsumerat lika många smoothies. Beroende på hur man räknar ger det lite olika värde, till grossistpris ett totalt värde på 3775.59 kr, räknat på 13,83 kr/st, alternativt med SAS kalkyl 7917 kr och ett styckpris på 29 kr eller 122.850(!!!) Eurobonuspoäng. (450 EB/st) 



Absurt? Ja.

Onödigt? Kanske.

Värt det? Alltid.



Stockholm - Skellefteå

SK1012, Airbus A320N

Avgång: 08:15 – Ankomst: 09:25 (09:12, jippi!)



Här sitter jag. På min favoritplats. 11F.



Jag har varit borta länge. Kanske för länge. Tiden på avbytarbänken har gjort mig misstänksam. Paranoid. Rädd för att att ta nästa steg och kasta mig ut i ankomsthallen. För den som frekvent inte åker med vändande plan till Skellefteå, låt mig introducera dig till min största farhåga: att vi på något vis skall bli försenade och att dem stänger säkerhetskontrollen mellan de glesa avgångarna.



Hade detta varit Ronneby, där alla känner alla och personalen vet vilken sorts kaffe man dricker, hade jag inte tvekat. Där är världen fortfarande mänsklig. Men nu är jag på väg mot främmande mark, och överdrivet flexibla öppettider är inget man kan förutsätta.



Men jag har gjort det förr, och om jag känner Skellefteå rätt – och det gör jag kanske inte – så finns det ännu hopp.
 
Skellefteå – Stockholm

SK1013 – Airbus A320N

09:55–11:05



Jag ställer mig i kön till säkerhetskontrollen. Den är öppen. Resan får fortsätta enligt plan. Tänk om äventyret hade slutat här? Skellefteå i all ära, men det finns inget utrymme i schemat för vackra reträtter. Det här är en resa som måste fullbordas.



Hur som helst, jag går ombord. Samma plan. Samma besättning. Samma plats.



I dörren möts jag av två bekanta ansikten – kabinpersonalens blickar stannar upp. 



En förvirrad glimt. Ett tyst "vänta nu..."



Sen kommer frågan, formulerad som om den bär på något övernaturligt: 



- "Men... flög inte du med oss hit?"



Jag tittar på dem med samma självklarhet som när man besvarar ett kontrollfrågeformulär med "Inga allergier".



- "Jo, men jag ångrade mig."



De skrattar. Inte för att det är särskilt roligt. Utan för att det är så bisarrt att det enda rimliga svaret är skratt.



"Vi tyckte väl vi kände igen dig!"



Väl på plats med spänt bälte närmar sig flygvärdinnan rad nummer 11 för nödutgångsbriefingen, när våra ögon möts börjar hon småskratta:



"Talar alla svenska, och har ni suttit vid nödutgång förut...?"



Jag behöver inte svara. Vi vet båda.



Stockholm - Göteborg

SK157 – Airbus A320N

11:40 - 12:40

Jag sätter mig ned, och där sker det. Det otänkbara.

För första gången på säkert tre år – undantaget de gånger jag avsiktligt kastat mig in i kaoset med sista-minuten-EBD-ombokningar – har jag någon bredvid mig. En faktisk medpassagerare. Armbågsläge: delat. Komfortzon: överskriden.



Jag tänker för mig själv:


Jaså, det är så här det känns. Detta är min framtid.Det är detta jag kan förvänta mig när mätaren slår om till Guld i augusti.Klicka för att utvidga...
Click to expand...
En stilla sorg infinner sig. Inte över personen i sig - hen verkar vänlig, neutral, luktar varken parfym eller panik – utan över förlusten av ensamrätt. Det här är inte längre min kabin. Det här är… ekonomiklass, i sin renaste form.



Färden är händelselös. Landningen är mjuk. Nästan högtidlig.
 
Skogi skrev:"Vi tyckte väl vi kände igen dig!"Klicka för att utvidga...
Click to expand...


Om de bara kunde ana hur väl de ska känna igen dig om ett par veckor...






Skogi skrev:Det är detta jag kan förvänta mig när mätaren slår om till Guld i augusti.Klicka för att utvidga...Klicka för att utvidga...
Click to expand...
Fast det behöver inte bli så. Fortsätt bara på nu inslagen väg så kan du fortsätta att behålla Diamond.



Du vet att du kan.



Du vet att du vill.
 
Göteborg – Stockholm

SK157 – A320N

13:15–14:05



Segment fem.

Sedan klockan 06:00 har jag befunnit mig i konstant transit – en slags luftens limbo där inga pauser existerar och där varje ny gate är en fortsättning på ett samtal jag aldrig minns att jag började.



Det är nu det börjar kännas. Det där suset som @Berglund alltid pratat om…



Inte som smärta. Inte som ångest. Utan som en stilla, dov trötthet som lägger sig över hjärnan som ett tunt molntäcke. Alla flyg börjar likna varandra. Alla säkerhetsgenomgångar smälter ihop till ett enda långt, ekande ”fasten seatbelt”-meddelande i ens inre.



Tillslut – lunchstopp och dusch på Arlanda.



Inte som destination, inte som mål, utan som ett ögonblick av stillhet mitt i stormen. Aldrig förr har en halvtorr baguette och en iskall klick smör varit så uppskattat. Säg vad man vill om utbudet i SAS-loungen men det finns något vackert i det enkla. Något heligt i att få sitta ned, andas, tugga långsamt. Det är inte smaken som räknas – det är att något existerar som inte är flygplansluft och kabinljus.



Stockholm - Skellefteå

SK1012, A320N

Avgång: 18:10 (18:30) – Ankomst: 19:25 (19:40!!!)



20 minuters försening säger kaptenen. Men det han inte säger är vad de där 20 minuterna egentligen betyder. Säkerhetskontrollen kommer med största sannolikhet att vara stängd när jag anländer till Skellefteå.



Det här är inte längre en resdag. Det här är en tävling i precision – mot system, mot personalrutiner, mot säkerhetskontrollens stängningstid.



En kamp mot klockan. I Skellefteå finns inga genvägar. Inga fast tracks. Inga Diamond-böner som tas emot efter 19:30.
 
Jag vet inte hur jag ska föra historien vidare… eller ens om det går. 
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top