A
airbus380.se
Guest
Du kan verkligen berätta det intressanta i resan och klippa bort oväsentligheter! Ser fram emot nästa berättelse !
Den sista EBG-intensivkvalificeringen
- Thread starter skogi
- Start date
Stockholm - Malmö
SK2111 - CRJ900
14:20 - 15:25
Planet går från E1, och efter tre timmar i loungen är det tacksamt att bara kunna knata ner för trappan.
Tre timmar, inte av lyx, utan av nödvändighet. För även om dagarna är "lediga" så vet vi alla att det bara betyder: arbete förskjutet i tid. Mejl skickas, intranätet går varmt, kollegorna på jobbet stöttar. Min chef höjde inte ens ögonbrynen när jag frågade om ledigt i två dagar för att ut och flyga 16 gånger.
Dem känner mig alltför väl vid det här lagret.
Hur som helst, CRJ:n väntar. Inget Wi-Fi. Men det passar mig. Det blir tid för skrivande – och såklart en liten äppelmust. Man är ju inte gjord av sten.
Malmö - Stockholm
SK2112 - CRJ
16:00 - 17:10
Förvirringen i deras ögon är genuin. Jag hälsar glatt.
Och jag hoppas, innerligt, att de ser mig – inte som den där överstimulerade statusresenären som flaxar med kortet, gnäller på att vattnet inte är tillräckligt kallt, eller som – när gatepersonalen börjar ropa "boarding groups 1, 2, 3, 4" – suckar demonstrativt och utbrister:
Nej. Jag vill inte vara den.
Jag vill vara den som bara åker med.
Som tackar och tar motgångar som det kommer – men inte låter det förstöra stämningen. Någon som vet hur allting fungerar, men ändå väljer att le.
Stockholm - Skellefteå
SK1020 - A320N
18:10 - 19:20
Jag kollar i appen. Uppdaterar. Räknar ner. Tre flyg kvar. Det är här det händer. Här knäcks de flesta.
Till och med den mest inbitne av poängjägare har respekt för just detta segment. Det när nu man börjar ifrågasätta varför i hela fridens namn man är påväg till Skellefteå för andra gången på en dag. Varför man har utsatt sig för det konstanta susandet i huvudet, är det verkligen värt det? Allt detta – för några segment till? För LTG?
Men ändå sitter jag här. För att det måste göras. För att det inte finns något annat sätt att bli fri än att först gå hela vägen in i galenskapen.
SK2111 - CRJ900
14:20 - 15:25
Planet går från E1, och efter tre timmar i loungen är det tacksamt att bara kunna knata ner för trappan.
Tre timmar, inte av lyx, utan av nödvändighet. För även om dagarna är "lediga" så vet vi alla att det bara betyder: arbete förskjutet i tid. Mejl skickas, intranätet går varmt, kollegorna på jobbet stöttar. Min chef höjde inte ens ögonbrynen när jag frågade om ledigt i två dagar för att ut och flyga 16 gånger.
Dem känner mig alltför väl vid det här lagret.
Hur som helst, CRJ:n väntar. Inget Wi-Fi. Men det passar mig. Det blir tid för skrivande – och såklart en liten äppelmust. Man är ju inte gjord av sten.
Malmö - Stockholm
SK2112 - CRJ
16:00 - 17:10
Förvirringen i deras ögon är genuin. Jag hälsar glatt.
Och jag hoppas, innerligt, att de ser mig – inte som den där överstimulerade statusresenären som flaxar med kortet, gnäller på att vattnet inte är tillräckligt kallt, eller som – när gatepersonalen börjar ropa "boarding groups 1, 2, 3, 4" – suckar demonstrativt och utbrister:
Nej. Jag vill inte vara den.
Jag vill vara den som bara åker med.
Som tackar och tar motgångar som det kommer – men inte låter det förstöra stämningen. Någon som vet hur allting fungerar, men ändå väljer att le.
Stockholm - Skellefteå
SK1020 - A320N
18:10 - 19:20
Jag kollar i appen. Uppdaterar. Räknar ner. Tre flyg kvar. Det är här det händer. Här knäcks de flesta.
Till och med den mest inbitne av poängjägare har respekt för just detta segment. Det när nu man börjar ifrågasätta varför i hela fridens namn man är påväg till Skellefteå för andra gången på en dag. Varför man har utsatt sig för det konstanta susandet i huvudet, är det verkligen värt det? Allt detta – för några segment till? För LTG?
Men ändå sitter jag här. För att det måste göras. För att det inte finns något annat sätt att bli fri än att först gå hela vägen in i galenskapen.
Skellefteå - Stockholm
SK1021 - A320N
19:50 - 21:00
Crew från gamla SAS Connect vinkar av mig:
“Bye, hope to see you soon!”
Haha – det där säger man väl bara.
Men sett till herrens ansiktsuttryck i dörren så var 20 minuter och vändande plan kanske en aning… too soon. 
Han tittar på mig som om han just blivit utsatt för ett socialt experiment.
“Please don’t do this to me, why???”
Jag skrattar.
Vid serveringen beställer jag en lågmäld Englamust. Tänker att jag ska smälta in lite.
Men den manlige flygvärden som välkomnat mig ombord höjer på ögonbrynen:
“Really?? No snacks??”
“Here, take a sandwich. You must be hungry.”
Och han har rätt. Jag är hungrig.
Inte bara på mat – utan på någonting som inte är flygplan.
Stockholm – Malmö
SK125 - A320N
21:50–22:55
Det här är den sista. Segment nummer 24. Tre dagar, 24 resor. Två intensiva veckor – och samtidigt bara drygt hälften av vad som krävs för att behålla guldet.
Men jag vet vad som händer härnäst. Jag lutar huvudet mot fönstret. Världen utanför rör sig sakta. Jag ler.
Segmenten till Skellefteå var billiga. Intensiteten... nödvändig.
Och ändå smyger sig en ny tanke in:
Jag har trots allt några riktiga resor kvar i kalendern. Sådana där det finns ett faktiskt syfte, en destination med fler namn än mitt på biljetten.
Flygresan till Malmö då? Oskiljaktig från de 10, 15, 20 tidigare. Vid det här laget blandas de ihop – ett sammelsurium av säkerhetsgenomgångar, stolsnummer och smoothies. Vi landar. Jag sätter mig i bilen, och precis lika tyst som jag kört hit kör jag hem igen. Vad som började kl. 04:00 har nu äntligen nått sitt slut kl. 23:50.
Nu återstår bara frågan, vart bär det av nästa gång?
Fortsättning följer..
SK1021 - A320N
19:50 - 21:00
Crew från gamla SAS Connect vinkar av mig:
“Bye, hope to see you soon!”
Haha – det där säger man väl bara.
Men sett till herrens ansiktsuttryck i dörren så var 20 minuter och vändande plan kanske en aning… too soon. 
Han tittar på mig som om han just blivit utsatt för ett socialt experiment.
“Please don’t do this to me, why???”
Jag skrattar.
Vid serveringen beställer jag en lågmäld Englamust. Tänker att jag ska smälta in lite.
Men den manlige flygvärden som välkomnat mig ombord höjer på ögonbrynen:
“Really?? No snacks??”
“Here, take a sandwich. You must be hungry.”
Och han har rätt. Jag är hungrig.
Inte bara på mat – utan på någonting som inte är flygplan.
Stockholm – Malmö
SK125 - A320N
21:50–22:55
Det här är den sista. Segment nummer 24. Tre dagar, 24 resor. Två intensiva veckor – och samtidigt bara drygt hälften av vad som krävs för att behålla guldet.
Men jag vet vad som händer härnäst. Jag lutar huvudet mot fönstret. Världen utanför rör sig sakta. Jag ler.
Segmenten till Skellefteå var billiga. Intensiteten... nödvändig.
Och ändå smyger sig en ny tanke in:
Jag har trots allt några riktiga resor kvar i kalendern. Sådana där det finns ett faktiskt syfte, en destination med fler namn än mitt på biljetten.
Flygresan till Malmö då? Oskiljaktig från de 10, 15, 20 tidigare. Vid det här laget blandas de ihop – ett sammelsurium av säkerhetsgenomgångar, stolsnummer och smoothies. Vi landar. Jag sätter mig i bilen, och precis lika tyst som jag kört hit kör jag hem igen. Vad som började kl. 04:00 har nu äntligen nått sitt slut kl. 23:50.
Nu återstår bara frågan, vart bär det av nästa gång?
Fortsättning följer..
C
Cristoffer Cedergren
Guest
Jag kan säga att det är värt det. Få saker har gett ett sånt lugn senaste året som mitt LTG. Behöver inte tänka på poängintjäning längre när jag bokar flyg och köper grejer med olika kort. Väl värt ett par MR.
Hör mig, kära BC:are,
Frågan har hängt i luften som jetbränsle i solnedgången:
“Hur många poäng gav det i slutändan?”
Och jag svarar er, med rak rygg och öppet hjärta:
2400 nivåpoäng.
Och jag vet vad ni tänker.
Tvåtusenfyrahundra poäng?
Det är ju nästan likvärdigt med två Vilma-abonnemang i shoppen – och då hade man till och med fått 2 PETABYTE surf.
Men det är inte det viktiga.
För detta… detta har aldrig varit en kamp om poäng.
Poäng är för de privilegierade. För de med ett svart AMEX, designmöbler i vardagsrummet och ett badkar fyllt med kontanter.
Men vi andra?
Vi som lever på CSN, på ungdomsbiljetter och snabbnudlar, vi lever för segmenten.
Bara strategi. Tålamod. Och viljan att kliva ombord – om och om igen.
Och visst, de säger att detta är kontroversiellt.
Att segment runs är oortodoxa.
Men jag vill hävda att:
Det är motstånd. I en värld byggd för de rika, nivåpoäng från biluthyrning och kreditkort med bonus – är segmenten vår revolution.
I samband med att denna tråden når sitt slut, sannolikt någon gång i augusti, så kommer jag att specificera exakta kostnader per segment för alla intresserade, men tills dess - håll ut!
Bland andra bolag kan nämnas att segment runs bör få en viss renässans hos IAG-systerbolagen BA och Iberia, efter att deras bonusprogram har gjorts om med rejält höjda, i huvudsak spenderingsbaserade krav för de olika nivåerna. Efter klagomål på den inledande utformningen av BAC infördes möjligheten att få BAC Silver (OneWorld Sapphire) med 50 segment på BA-metall. Hos Iberia gäller 40 segment IB-metall för Iberia Club Oro/Gold (OneWorld Sapphire) och 90 segment för Platino (OneWorld Emerald). Så de klassiska tier point runs hos BA(EC) är döda, och är inte längre något sätt att visa hur smart man är.Skogi skrev:För detta… detta har aldrig varit en kamp om poäng.Poäng är för de privilegierade. För de med ett svart AMEX, designmöbler i vardagsrummet och ett badkar fyllt med kontanter.Men vi andra?Vi som lever på CSN, på ungdomsbiljetter och snabbnudlar, vi lever för segmenten.Bara strategi. Tålamod. Och viljan att kliva ombord – om och om igen.Och visst, de säger att detta är kontroversiellt.Att segment runs är oortodoxa.Men jag vill hävda attet är motstånd. I en värld byggd för de rika, nivåpoäng från biluthyrning och kreditkort med bonus – är segmenten vår revolution.Klicka för att utvidga...
Så jag tycker att man idag kan få känna sig smart snarare än udda om man kör segment runs snarare än point runs, oavsett bolag! 
andreas-net
New member
Segment runs kräver ju även att man har mycket tid, medan milagerun kan man ju fixa med en tur o retur. Själv har jag alltid kvalificerat mina EBG med poäng, men det är ju bra att det går att kvalificera på olika sätt.
Del II - Detta är inte slutet. Inte ens början på slutet. Men kanske... kanske är det slutet på början
Jag brukar vanligtvis resa ensam.
Inte av tvång, utan av natur. Det är enklare så... snabbare beslut, inga kompromisser, full fokus på routing och optimering. Ingen som ifrågasätter varför man flyger norrut för att ta sig söderut.
Men ibland…dyker någon upp som inte bara accepterar spelet – utan behärskar det. En som själv föreslår omvägar via Oslo med ett leende och orden:
“Det ger ett extra segment för billigare peng"
Denna någon är @MMX77.
Dagen till ära hade vi planerat att utgå från Köpenhamn. En vanlig dödlig hade tagit Öresundståget och nöjt sig med en 20 % tillsammansrabatt.
Men vi?
Vi är inte som andra.
Det handlar inte om att komma fram – det handlar om värde.
Maximalt värde.
---
Efter en halvdag på kontoret möts vi upp. Utgångspunkt: Malmö C.
VyBus4You. Studentpris. Läge K. En av de sista verkliga spelpjäserna i att ta sig över bron utan att bli helt ruinerad.
Avfärd 12:25.
Ankomst till Kastrup 13:00.
Boarding startar 13:40.
Det borde gå.
---
12:25: Ingen buss.
12:40: Fortfarande tyst.
12:47: Fortfarande tomt på Läge K, men isen i våra magar är intakt.
Så plingar det till: Försening – 22 minuter. Ny ankomsttid: 13:30.
För en normal människa är det här punkten där man ger upp, hoppar på tåget, offrar bussbiljetten och räddar förståndet.
Vi står kvar.
Och så – 12:55 – dyker en buss upp. Inte vår. Men en buss.
Föraren kliver ut. Vi chansar. Visar biljetterna. Han skakar på huvudet.
Men något händer. Kanske är det vår blick, kanske vår övertygelse, kanske en liten gnutta medmänsklig galenskap när vi förklarar oss.
Vi säger att vi har ett flyg.
Han frågar när. Vi säger: "55 minuter."
Han blinkar. Något tänds i hans ögon.
Och med ett leende säger han:
“Ingen fara, grabbar. Det här löser jag.”
Jag brukar vanligtvis resa ensam.
Inte av tvång, utan av natur. Det är enklare så... snabbare beslut, inga kompromisser, full fokus på routing och optimering. Ingen som ifrågasätter varför man flyger norrut för att ta sig söderut.
Men ibland…dyker någon upp som inte bara accepterar spelet – utan behärskar det. En som själv föreslår omvägar via Oslo med ett leende och orden:
“Det ger ett extra segment för billigare peng"
Denna någon är @MMX77.
Dagen till ära hade vi planerat att utgå från Köpenhamn. En vanlig dödlig hade tagit Öresundståget och nöjt sig med en 20 % tillsammansrabatt.
Men vi?
Vi är inte som andra.
Det handlar inte om att komma fram – det handlar om värde.
Maximalt värde.
---
Efter en halvdag på kontoret möts vi upp. Utgångspunkt: Malmö C.
VyBus4You. Studentpris. Läge K. En av de sista verkliga spelpjäserna i att ta sig över bron utan att bli helt ruinerad.
Avfärd 12:25.
Ankomst till Kastrup 13:00.
Boarding startar 13:40.
Det borde gå.
---
12:25: Ingen buss.
12:40: Fortfarande tyst.
12:47: Fortfarande tomt på Läge K, men isen i våra magar är intakt.
Så plingar det till: Försening – 22 minuter. Ny ankomsttid: 13:30.
För en normal människa är det här punkten där man ger upp, hoppar på tåget, offrar bussbiljetten och räddar förståndet.
Vi står kvar.
Och så – 12:55 – dyker en buss upp. Inte vår. Men en buss.
Föraren kliver ut. Vi chansar. Visar biljetterna. Han skakar på huvudet.
Men något händer. Kanske är det vår blick, kanske vår övertygelse, kanske en liten gnutta medmänsklig galenskap när vi förklarar oss.
Vi säger att vi har ett flyg.
Han frågar när. Vi säger: "55 minuter."
Han blinkar. Något tänds i hans ögon.
Och med ett leende säger han:
“Ingen fara, grabbar. Det här löser jag.”
Köpenhamn - Stockholm
SK1422 - A320N
14:10 – 15:25
Väl framme på Kastrup stannar bussen med ett frustande andetag.
SAS-appen blinkar till: Boarding started.
Vi är sena – men inte för sena.
Säkerhetskontrollen går smidigt, promenaden till B-piren likaså.
Trots förseningen anländer vi till gaten med marginal – inte mycket, men tillräckligt.
Planet är fullbokat. Vi kliver fram till speedgaten som två skuggor i sista stund. Ett pip. En lapp skrivs ut.
“Platsbyte.”
1A och 1B.
Vi säger inget, men utbyter en blick.
Som att Anko själv varit inne och läst tråden.
Vi svävar genom jetbridgen som om vi hörde hemma där.
Ombord slår vi oss ner bredvid kostymklädda män med allvarsamma blickar och laptops.
Jag vågar inte ens tänka på vad de har betalat för sina biljetter.
Vi betalade med två anslutningar, en sen buss, och den sortens optimism som bara bonusjägare kallar "strategi".
Väl i luften frodas vi i Plus.
Det blir muffins. Chokladboll. En öl.
Livet på rad 1.
Som sagt: maximalt värde.
Stockholm – Oslo
SK855 - A320N
17:45 – 18:45
Efter en visit i loungen – där vi förser oss med lite varmrökt lax och GT – är det dags igen.
Men den här gången bär det inte av till någon avlägsen outstation norrut.
Inte Skellefteå, inte Umeå, inte ens Luleå.
Nej nu väntar Norge! Och för en gångs skull… känns det faktiskt rätt skönt att inte åka med vändande plan.
SK1422 - A320N
14:10 – 15:25
Väl framme på Kastrup stannar bussen med ett frustande andetag.
SAS-appen blinkar till: Boarding started.
Vi är sena – men inte för sena.
Säkerhetskontrollen går smidigt, promenaden till B-piren likaså.
Trots förseningen anländer vi till gaten med marginal – inte mycket, men tillräckligt.
Planet är fullbokat. Vi kliver fram till speedgaten som två skuggor i sista stund. Ett pip. En lapp skrivs ut.
“Platsbyte.”
1A och 1B.
Vi säger inget, men utbyter en blick.
Som att Anko själv varit inne och läst tråden.
Vi svävar genom jetbridgen som om vi hörde hemma där.
Ombord slår vi oss ner bredvid kostymklädda män med allvarsamma blickar och laptops.
Jag vågar inte ens tänka på vad de har betalat för sina biljetter.
Vi betalade med två anslutningar, en sen buss, och den sortens optimism som bara bonusjägare kallar "strategi".
Väl i luften frodas vi i Plus.
Det blir muffins. Chokladboll. En öl.
Livet på rad 1.
Som sagt: maximalt värde.
Stockholm – Oslo
SK855 - A320N
17:45 – 18:45
Efter en visit i loungen – där vi förser oss med lite varmrökt lax och GT – är det dags igen.
Men den här gången bär det inte av till någon avlägsen outstation norrut.
Inte Skellefteå, inte Umeå, inte ens Luleå.
Nej nu väntar Norge! Och för en gångs skull… känns det faktiskt rätt skönt att inte åka med vändande plan.
brandforce
New member
Hur lång tid tog bussresan? 
Oslo - Köpenhamn
SK1475 - A320N
20:55 – 22:05
Efter en kycklingklubbor-bonanza i OSL-loungen – där allt verkar finnas utom just gin, av alla ting – är det dags att ta farväl av Norge.
Planet är fullt till sista plats, men vi klagar inte då vi har ett blockat gångsäte som sista påminnelse om vår snart utgångna status.
En sista gnista av EBD-ljus innan verkligheten åter tar vid.
Flygtiden passerar snabbt. Vi är tysta, trötta – men nöjda. Ett segment till. Ett steg närmare frälsning. (läs förnyat EBG)
---
Vi landar enligt tidtabell och påbörjar det obligatoriska gatloppet mot Öresundståget – ett välbekant moment för oss, som för så många andra. För även om bussen är snällare mot plånboken, trafikerar den alltmer sällan i takt med att kvällen smyger sig på.
Just innan vi ska passera nedgången till tullfiltret, och the point of no return, plingar det till i telefonen.
Två SMS.
Det första: “Välkommen till Danmark!”
Det andra, med lite mer nerv:
“Tjena @Skogi! Vårt flyg CPH–Palma med Ryanair är försenat med mer än 3 timmar. Stämmer det att man får ersättning då??”
En kollega. Semesterläge. Panik i textform.
Jag svarar: “Oroa dig inte. Jag är på plats. Vilken gate står du vid?”
Fem minuter senare har familjen fått en crash course i EU 261/2004, vunnit moraliskt över Ryanair och säkrat grunden till ett ärende som få kundtjänster klarar av att avfärda.
Ryanair står chanslösa.
---
Efter föredraget om passagerares rättigheter önskar vi lycka till och fortsätter vår egen väg.
Perrongen är fylld till bristningsgränsen, och tåget likaså.
Folk pressar sig in, skriker på varandra, stirrar ut i tomheten som om det hjälper.
Det är hetsigt, svettigt, nästan primalt.
Men vi? Vi rör oss med lugn. Segmenten är bokförda. Dagens uppdrag är slutfört.
SK1475 - A320N
20:55 – 22:05
Efter en kycklingklubbor-bonanza i OSL-loungen – där allt verkar finnas utom just gin, av alla ting – är det dags att ta farväl av Norge.
Planet är fullt till sista plats, men vi klagar inte då vi har ett blockat gångsäte som sista påminnelse om vår snart utgångna status.
En sista gnista av EBD-ljus innan verkligheten åter tar vid.
Flygtiden passerar snabbt. Vi är tysta, trötta – men nöjda. Ett segment till. Ett steg närmare frälsning. (läs förnyat EBG)
---
Vi landar enligt tidtabell och påbörjar det obligatoriska gatloppet mot Öresundståget – ett välbekant moment för oss, som för så många andra. För även om bussen är snällare mot plånboken, trafikerar den alltmer sällan i takt med att kvällen smyger sig på.
Just innan vi ska passera nedgången till tullfiltret, och the point of no return, plingar det till i telefonen.
Två SMS.
Det första: “Välkommen till Danmark!”
Det andra, med lite mer nerv:
“Tjena @Skogi! Vårt flyg CPH–Palma med Ryanair är försenat med mer än 3 timmar. Stämmer det att man får ersättning då??”
En kollega. Semesterläge. Panik i textform.
Jag svarar: “Oroa dig inte. Jag är på plats. Vilken gate står du vid?”
Fem minuter senare har familjen fått en crash course i EU 261/2004, vunnit moraliskt över Ryanair och säkrat grunden till ett ärende som få kundtjänster klarar av att avfärda.
Ryanair står chanslösa.
---
Efter föredraget om passagerares rättigheter önskar vi lycka till och fortsätter vår egen väg.
Perrongen är fylld till bristningsgränsen, och tåget likaså.
Folk pressar sig in, skriker på varandra, stirrar ut i tomheten som om det hjälper.
Det är hetsigt, svettigt, nästan primalt.
Men vi? Vi rör oss med lugn. Segmenten är bokförda. Dagens uppdrag är slutfört.
35 minuter. 
Och jag vet vad ni tänker:
“Men det är ju exakt enligt tidtabell?”
Javisst.
Men försök själv att ta dig från centrala Malmö genom vad som bäst kan beskrivas som en liveversion av Dantes inferno, komplett med omdragna busslinjer, rödljus som aldrig slår om och förare som verkar ha svurit ett tyst löfte att aldrig någonsin passera 35 km/h.
Tidigare gånger har vi nosat på 45 minuters sträcket nästan varje gång.
Detta var inget annat än ett mirakel, på gränsen till övernaturligt.
Nu fattar jag, ni hade 55 minuter till bedömd tid för gate closed, inte 55 minuter till avgång! Jag tänkte först att det måste ha varit Han Solo som dök upp med en buss som klarar av the Kessel run på mindre än 12 parsec för att det där skulle gå ihop tidsmässigt! 
Déjà vu.
@MMX77 och jag möts återigen upp på Malmö C, sådär strax innan lunch efter en halvdag på kontoret. Båda aningen hålögda, inte bara av sömnbrist, utan av insikten att vi återfallit i ett liv vi trodde vi lämnat bakom oss. Sena nätter. Tidiga avgångar. Excelblad med poängintjäning i flikarna på jobbdatorn.
In i det sista försökte vi byta vår avgång till en som passade bättre med verkligheten. Komprimera resdagen. Få ut maximalt värde, som alltid.
Men det är hårda bud i Mellerud – och SAS vägrar släppa de två sista platserna på 14:10-avgången som där och då gick för 3 495 kr styck.
På ett sätt förstår jag dem, jag hade heller inte släppt platserna till två ungdomar vars nuvarande biljettkostnad knappt tål att sägas högt i dagsljus.
Vi blir därför kvar på 12:50-avgången, och utan någon bra VyBus4You avgång till Kastrup. Så, 120 kronor senare (per person – för ordningens skull), är vi på väg med Öresundståget.
---
Allt är som det ska. Vi småpratar om poängintjäning, klankar ner på charterresenärer, diskuterar den optimala bonusresan – det vanliga. Men någonstans på den danska sidan tvärnitar tåget. En gnisslande, metallisk suck går genom tågsättet – och vi känner det båda: något är fel.
Efter fem tysta minuter bryts stillheten av ett pling och ett högtalarutrop:
"Vi har fått problem med tåget. Vi försöker lösa det."
Bränd lukt börjar sprida sig.
Tiden går. Förseningen tickar upp mot 20 minuter.
Kring oss – stressade sällanresenärer. Stora resväskor, högljudda suckar, förtvivlade blickar mot klockan.
Och mitt i detta kaos: två figurer som ler.
För vi är väl medvetna om hur det fungerar: Det är i dessa ögonblick som vi trivs bäst.
Till slut går tåget igång igen, och vi rullar in på Kastrup med 21 minuters försening.
Tack Skånetrafiken.
Köpenhamn - Stockholm
SK404 - A320N
12:50 – 14:05
Man når en punkt... där boardinggrupp inte längre spelar någon roll. Vi kliver ombord sist av alla. Inte för att vi är sena – tvärtom. Tillslut vill man bara minimera tiden ombord, och lär sig uppskatta friheten i terminalen.
(Trodde aldrig jag skulle säga det för tre år sen. Men här är vi nu.)
Smoothie konsumeras snabbt och plikttroget.
Diskussionen rullar igång – EuroBonus – lever det? Eller är vi bara medberoende till ett långsamt sönderfallande lojalitetsprogram?
Argumenten är skarpa. Känslorna starka. Det är allt annat än akademiskt.
Väl framme på Arlanda tar vi sikte mot loungen.
Stockholm – Oslo
SK855 - A320N
17:45 – 18:45
Jag unnar mig ett glas vin, min stolsgranne en kall Mikkeller.
Resan i sig är händelselös. Ingen dramatisk crew-recognition. Inga oväntade och spännande moment.
Bara en lågmäld rörelse genom luften, som en melankolisk mellanakt mellan två scener av något större.
Vi frågar oss själva:
Är det här värt det?
(Och vi redan vet svaret.)
@MMX77 och jag möts återigen upp på Malmö C, sådär strax innan lunch efter en halvdag på kontoret. Båda aningen hålögda, inte bara av sömnbrist, utan av insikten att vi återfallit i ett liv vi trodde vi lämnat bakom oss. Sena nätter. Tidiga avgångar. Excelblad med poängintjäning i flikarna på jobbdatorn.
In i det sista försökte vi byta vår avgång till en som passade bättre med verkligheten. Komprimera resdagen. Få ut maximalt värde, som alltid.
Men det är hårda bud i Mellerud – och SAS vägrar släppa de två sista platserna på 14:10-avgången som där och då gick för 3 495 kr styck.
På ett sätt förstår jag dem, jag hade heller inte släppt platserna till två ungdomar vars nuvarande biljettkostnad knappt tål att sägas högt i dagsljus.
Vi blir därför kvar på 12:50-avgången, och utan någon bra VyBus4You avgång till Kastrup. Så, 120 kronor senare (per person – för ordningens skull), är vi på väg med Öresundståget.
---
Allt är som det ska. Vi småpratar om poängintjäning, klankar ner på charterresenärer, diskuterar den optimala bonusresan – det vanliga. Men någonstans på den danska sidan tvärnitar tåget. En gnisslande, metallisk suck går genom tågsättet – och vi känner det båda: något är fel.
Efter fem tysta minuter bryts stillheten av ett pling och ett högtalarutrop:
"Vi har fått problem med tåget. Vi försöker lösa det."
Bränd lukt börjar sprida sig.
Tiden går. Förseningen tickar upp mot 20 minuter.
Kring oss – stressade sällanresenärer. Stora resväskor, högljudda suckar, förtvivlade blickar mot klockan.
Och mitt i detta kaos: två figurer som ler.
För vi är väl medvetna om hur det fungerar: Det är i dessa ögonblick som vi trivs bäst.
Till slut går tåget igång igen, och vi rullar in på Kastrup med 21 minuters försening.
Tack Skånetrafiken.
Köpenhamn - Stockholm
SK404 - A320N
12:50 – 14:05
Man når en punkt... där boardinggrupp inte längre spelar någon roll. Vi kliver ombord sist av alla. Inte för att vi är sena – tvärtom. Tillslut vill man bara minimera tiden ombord, och lär sig uppskatta friheten i terminalen.
(Trodde aldrig jag skulle säga det för tre år sen. Men här är vi nu.)
Smoothie konsumeras snabbt och plikttroget.
Diskussionen rullar igång – EuroBonus – lever det? Eller är vi bara medberoende till ett långsamt sönderfallande lojalitetsprogram?
Argumenten är skarpa. Känslorna starka. Det är allt annat än akademiskt.
Väl framme på Arlanda tar vi sikte mot loungen.
Stockholm – Oslo
SK855 - A320N
17:45 – 18:45
Jag unnar mig ett glas vin, min stolsgranne en kall Mikkeller.
Resan i sig är händelselös. Ingen dramatisk crew-recognition. Inga oväntade och spännande moment.
Bara en lågmäld rörelse genom luften, som en melankolisk mellanakt mellan två scener av något större.
Vi frågar oss själva:
Är det här värt det?
(Och vi redan vet svaret.)
Jag vet vad ni tänker.
"Skogi… har du tappat stinget?"
Uppdateringarna blir allt glesare. Inläggen allt färre. Har jag gett upp? Kanske har jag börjat åka tåg? (Nej, så illa är det inte.)
Men ja. Jag erkänner. Det har gått tid. För mycket tid. Det är som att jag, efter alla dessa turer, börjat ifrågasätta meningen med det hela.
Oslo - Köpenhamn
SK1479 - E195LR
19:50 – 21:00
Hur många gånger kan man egentligen skriva att det var en "kort, effektiv flygning, helt enligt tidtabell" utan att långsamt förlora sitt grepp om verkligheten?
För vad är egentligen meningen längre? Segment? Guldstatus?
Loungebesök där man får jaga uttag för att ladda mobilen i några minuter innan nästa avgång?
Ibland når man en punkt där det bara… räcker. 
"Skogi… har du tappat stinget?"
Uppdateringarna blir allt glesare. Inläggen allt färre. Har jag gett upp? Kanske har jag börjat åka tåg? (Nej, så illa är det inte.)
Men ja. Jag erkänner. Det har gått tid. För mycket tid. Det är som att jag, efter alla dessa turer, börjat ifrågasätta meningen med det hela.
Oslo - Köpenhamn
SK1479 - E195LR
19:50 – 21:00
Hur många gånger kan man egentligen skriva att det var en "kort, effektiv flygning, helt enligt tidtabell" utan att långsamt förlora sitt grepp om verkligheten?
För vad är egentligen meningen längre? Segment? Guldstatus?
Loungebesök där man får jaga uttag för att ladda mobilen i några minuter innan nästa avgång?
Ibland når man en punkt där det bara… räcker. 
diamond-in-the-ruff
New member
Ge inte upp nu... så nära målet.
Del III - ÅTERKOMSTEN
Så skrev jag sist. Trött på flygandet, på jakten, på segmenten. Hela glädjen med resandet hade försvunnit.
Men så plingade det till i SAS-appen. Venedig med flickvännen, bara en vecka kvar. Vad som hade varit en sommar fylld med jobb, flygande och allt för lite familjetid skulle nu räddas.
---
Låt oss börja där det alltid börjar: Kl. 04:00 i Malmö.
Denna gången inte för ett segmentrunda, inte ännu en MMX-ARN-OSL-CPH, utan denna gången för något större. Något.. verkligt. En resa med ett faktiskt syfte. Med en person som jag tycker om. Till en plats där jag aldrig varit förut.
---
Tåget från Hyllie rullade tyst iväg, vi anlände till Kastrup strax efter 05:20, checkade in våra väskor och tog rulltrappan upp.
Och det var där jag såg den.
Vad vi bevittnade var inte en kö. Det var ett test av mänsklig uthållighet. En orm av människor som ringlade sig fram genom en säkerhetskontroll utformad av självaste Franz Kafka. Barn skrek. Folk suckade. För den omedvetne resenären som skulle med ett flyg 07:20 är det här tillfället som hen hade greppats av total panik. Men inte vi.
Jag vände mig mot min partner. Vi mötte varandras blick och så gick vi vänster. Mot Fast Track.
Jag har gått där hundratals gånger, men aldrig har SAS-skylten varit så blå. Aldrig förr har ett plastkort känts så mycket som en fribiljett till frid.
Fyra minuter senare stod vi på andra sidan. Ingen trängsel. Inga blickar. Inget pip.
Följt av: Doftlös korridor. Raka vägen till baristabryggt kaffe, äggröra och brieost.
Och så, från kvinnan bredvid mig, som i vanliga fall inte bryr sig ett dugg om lounger eller statusförmåner kom det:
“Det här var faktiskt ganska skönt.”
Jag tittade på henne. På glaset med juice framför mig. På den tysta avgångstavlan. Där och då gick det upp för mig. Det handlar inte om antalet flygningar, kortfärger eller blixtsnabba visiter på Arlanda-loungen i väntan på ett byte till någon obskyr småstadsflygplats.
Det handlar om att få resa – tillsammans. Till en plats som betyder något, med någon som betyder mycket. Där var den. Meningen. Inte i en poängkalkyl. Utan här. 05:30. Med henne. På väg till Venedig. 
Så skrev jag sist. Trött på flygandet, på jakten, på segmenten. Hela glädjen med resandet hade försvunnit.
Men så plingade det till i SAS-appen. Venedig med flickvännen, bara en vecka kvar. Vad som hade varit en sommar fylld med jobb, flygande och allt för lite familjetid skulle nu räddas.
---
Låt oss börja där det alltid börjar: Kl. 04:00 i Malmö.
Denna gången inte för ett segmentrunda, inte ännu en MMX-ARN-OSL-CPH, utan denna gången för något större. Något.. verkligt. En resa med ett faktiskt syfte. Med en person som jag tycker om. Till en plats där jag aldrig varit förut.
---
Tåget från Hyllie rullade tyst iväg, vi anlände till Kastrup strax efter 05:20, checkade in våra väskor och tog rulltrappan upp.
Och det var där jag såg den.
Vad vi bevittnade var inte en kö. Det var ett test av mänsklig uthållighet. En orm av människor som ringlade sig fram genom en säkerhetskontroll utformad av självaste Franz Kafka. Barn skrek. Folk suckade. För den omedvetne resenären som skulle med ett flyg 07:20 är det här tillfället som hen hade greppats av total panik. Men inte vi.
Jag vände mig mot min partner. Vi mötte varandras blick och så gick vi vänster. Mot Fast Track.
Jag har gått där hundratals gånger, men aldrig har SAS-skylten varit så blå. Aldrig förr har ett plastkort känts så mycket som en fribiljett till frid.
Fyra minuter senare stod vi på andra sidan. Ingen trängsel. Inga blickar. Inget pip.
Följt av: Doftlös korridor. Raka vägen till baristabryggt kaffe, äggröra och brieost.
Och så, från kvinnan bredvid mig, som i vanliga fall inte bryr sig ett dugg om lounger eller statusförmåner kom det:
“Det här var faktiskt ganska skönt.”
Jag tittade på henne. På glaset med juice framför mig. På den tysta avgångstavlan. Där och då gick det upp för mig. Det handlar inte om antalet flygningar, kortfärger eller blixtsnabba visiter på Arlanda-loungen i väntan på ett byte till någon obskyr småstadsflygplats.
Det handlar om att få resa – tillsammans. Till en plats som betyder något, med någon som betyder mycket. Där var den. Meningen. Inte i en poängkalkyl. Utan här. 05:30. Med henne. På väg till Venedig. 