Reserapport: Canadian Rockies

bajenludde

New member
Tjenare! Förra vintern skrev jag en reserapport här på forumet, när jag var i Revelstoke och San Francisco. För den intresserade går den att läsa HÄR. Under sensommaren blev det även en weekendresa till Italien som går att läsa om HÄR.



Då förra årets rapport blev väldigt uppskattad så tänkte jag inte vara sämre än att bjuda på en rapport även från årets resa. Som ni säkert sett på trådtiteln bar det av till den kanadensiska delen av klippiga bergen! Rapporten kommer som vanligt inte att vara live på något sätt, även om den skett i närtid (kom hem i går). Detta var min första riktiga bonusresa på longhaul och flygen som genomfördes var följande:



ARN-LHR SAS Plus

LHR-YYC Air Canada Business

YLW-YVR Air Canada Business

YVR-LHR Air Canada Business

LHR-ZRH Swiss Business

ZRH-ARN Swiss Business



Totalt sex stycken flyg och vi flög alltså till Calgary och hem från Kelowna. Däremellan blev det bilande och skidåkning i Banff, Kicking Horse och Revelstoke. Vi var borta i nio dagar och tanken är att precis som i förra årets rapport lägga upp cirka ett inlägg per resdag. Likt förra året var målet med resan att möta upp en bekant som säsongar i Revelstoke, men den här gången var ett nytt resesällskap med. I år skippade vi dessutom omvägen via USA och San Francisco och satsade på Kanada fullt ut.



Målet är att första ”riktiga” inlägget ska dyka upp i kväll. Har ni önskemål eller frågor och funderingar så är ni varmt välkomna att ställa dessa löpande i tråden! 





img_4254-jpg.149811
 
Härligt @bajenludde - jag njöt av ditt förra resereportage så ser fram emot detta. Fick även lite inspiration för jag åker till Vail/Beaver Creek nu på torsdag… . Får se om jag lyckas få till ett reportage



Nåväl. mat är viktigt samt även hur det var att ta sig mellan de olika orterna. Jag litar på dig
 
Johan F skrev:Härligt@bajenludde- jag njöt av ditt förra resereportage så ser fram emot detta. Fick även lite inspiration för jag åker till Vail/Beaver Creek nu på torsdag…. Får se om jag lyckas få till ett reportageNåväl. mat är viktigt samt även hur det var att ta sig mellan de olika orterna. Jag litar på digKlicka för att utvidga...
Snyggt Johan! Som jag minns det skrev du i förra årets rapport när du gjort bokningen. Kul att det har blivit dags att åka! Själv har jag "bara" varit i Aspen i Colorado, så jag hoppas verkligen att du kan få till en rapport på Vail/Beaver Creek!



Jag är ingen superkonnässör när det kommer till mat, men en del ska vi kunna klämma in. Detsamma gäller transporten!
 
DAG 1: Torsdag 18 januari



Klockan ringde 04.15 och yrvaket tog det någon sekund innan jag kom på varför. I dag var ju dagen med stort D. Dags för vinterns stora resa! Skidåkning i Kanada och long-haul business i någonting annat än SAS för första gången. Jag kastade mig upp ur sängen och gjorde mig redo.



När jag tidigare åkt skidor utanför Europa har jag aldrig tagit med egna skidor. Detta har känts både dyrt, knöligt och osäkert med tanke på specialbagage osv. Men eftersom vi nu skulle åka business ingick många bagage i biljetten och jag valde därför att testa att ta med egna lagg i år. Med bara ett byte kändes det värt att ta risken. Men att släpa handbagage, vanlig väska, pjäxbag samt skidbag på tunnelbanan kändes inte lockande. När ett tjockt snötäcke dessutom låg på marken kändes det nästan omöjligt, varför en bulle hade förbeställts. Denna rullade som avtalat in prick 05.00 och tog mig till Arlanda Express. Då resesällskapet inte bor inne i stan löste hen transport på egen hand och vi möttes därför upp på terminal 5.



Resesällskapet förresten ja. Det var en person som var minst sagt taggad på denna resa. Första gången hen skulle åka skidor utanför Europa samt första gången någonting annat än Ekonomi skulle flygas. Som upplagt för succé! Efter incheckning och säkerhetskontroll var det därför dags för resesällskapets första loungebesök någonsin och lite förtärande av frulle. Guldloungen var ganska tom denna torsdagsmorgon, men vi hade sällskap av en artist vars namn kan översättas till Örn-Öga Körsbär. Resesällskapet var imponerad av utbudet, men på inrådan av mig käkades det inte några excesser. Om det var någonting vi skulle ha tillgång till i överflöd under dagen så var det mat!




img_4122-jpg.149817



Dagens "modesta" frulle i SAS Gold på ARN.

Efter detta var det dags att bege sig mot planet. Samtliga gånger jag flugit ARN-LHR har det varit från det som nu kallas E-gaterna. Den här gången skulle det dock visa sig vara F-piren - och dessutom F-piren efter passkontrollen. Kö till passkontrollen gjorde att ett visst stresspåslag infann sig. Två luckor var öppna och om jag minns rätt var det ett plan till Kap Verde som gick samtidigt, vilket merparten av kön skulle med. Efter en kort stund var vi igenom och en språngmarsch senare bordade vi SK525 som sista personer. Ingen fara på taket, men en orutinerad miss av oss att inte räkna med passkontroll.



Flyg nummer 1: Stockholm-London, SK525, ARN-LHR.

Kabinklass: Plus.

Avgångstid: 07:47.

Ankomsttid: 09:08.

Total flygtid: 2 timmar och 21 minuter.

Plats: 4A (Window).

Flygplan: OY-KAY, Airbus 320 (Runar Viking).




img_4124-jpg.149818



Vid gate hade vi sällskap av SN2298, något försenad dagen till ära.

Om flygningen kan inte sägas mer än att det var en väldigt vanlig morgonflygning med SAS intra Europa. Däremot ska crew ha en eloge. Ungt garde, men de var både trevliga, tillgängliga och skojfriska. Framförallt var de avslappnade, vilken är ett stort plus i min bok. Crew som är stressade och på helspänn är ett recept som nästan alltid bidrar till en dålig flygning. Detta var raka motsatsen. Bra jobbat SAS!




img_4129-jpg.149819



Frullen på SK525. Klassisk morgonservering i Europa helt enkelt


img_4134-jpg.149820



Inflygning över London, med en arena som jag gissar att @trekker och @GOTBound tycker är helt okej! Resesällskapet föredrog dock den lite högre upp till vänster i bild.

Där någonstans blir det dags att runda av första inlägget. Nästa inlägg rör loungehopping på Heathrow. Stay tuned!
 
DAG 1, fortsättning: Torsdag 18 januari



Med planerad avgångstid för nästa flyg klockan 13 hade vi ett par timmar att döda i London. Vad passar då inte bättre än lite loungehopping? Själv hade jag inte flugit från LHR med *A sedan jag fick guldstatus hos nämnda allians. Så jag var riktigt sugen på att spana in alla fyra lounger. Resesällskapet hade som tidigare nämnt gjort sitt livs första loungebesök på Arlanda och visste inte riktigt vad hen skulle förvänta sig, men var naturligtvis inte osugen på att testa fyra till. Vi började därför att styra stegen mot Lufthansa-loungen.




img_4142-jpg.149860




img_4143-jpg.149861



En del av LH-loungens utbud denna torsdagsförmiddag.

Jag hade riktigt låga förväntningar på denna lounge efter att ha läst lite recensioner över loungerna på LHR. Detta skulle dock visa sig vara obefogat. Det var varken trångt eller särskilt låg nivå på grejerna. Det är möjligt att det är skillnad precis innan SAS:s avgångar, men vi kunde njuta av loungen utan problem. För er som inte besökt denna lounge så kan jag meddela att Star Alliance guldmedlemmar får en lapp med en QR-kod som tar en in till Senatordelen av loungen. Vad jag kunde se så var det dock mer eller mindre identisk med vanliga Businessdelen av loungen.




img_4146-jpg.149862



Nyss nämnda QR-kod samt förmiddagsfikat. Lämnar skumkronan okommenterad.

Efter detta begav vi oss mot B-terminalen och vårt nästa mål: Singaporeloungen! Då vi hört bra om denna tänkte vi slänga i oss lite mat där. Detta fick vi dock tänka om kring då det fortfarande var frukost som stod framdukat när vi kom dit. Efter frulle både på Arlanda samt första flygningen var vi inte jättesugna på en frukost nummer 3 - även om den helt klart såg inbjudande ut. Jag vågade mig dock på att testa någonting jag inte käkat förut, nämligen congee. Trots att den kanske inte såg särskilt aptitretande ut smakade den riktigt bra - som det mesta gjort när jag testat nya maträtter från Asien!




img_4149-jpg.149863



Ingången till Singaporeloungen.


img_4154-jpg.149864



Congee - en riktig hit!

Med lite congee i kistan valde vi att avvakta med mer käk fram tills dess att lunchen dukats fram. Vad skulle vi hitta på under tiden? Varför inte en drink? Visa av detta forum begav vi oss därför till Unitedloungen för att testa den bar vi läst skulle vara något utöver det vanliga. Varsin GT beställdes och sänktes ackompanjerat med fin utsikt över Heathrow och trevligt samtal. ”En riktig höjdpunkt” som resesällskapet beskrev det hela. Resesällskapet gjorde som sagt sin första resa i icke-ekonomi och var lyrisk. ”Vad är det som händer?” och ”Hur hamnade jag här?” var standardfraser som yttrades titt som tätt under denna dag. Fantastiskt att uppleva detta med någon som upplevde det för första gången!




img_4158-jpg.149865



Groggarnas grogg. Kombinationen som aldrig slår fel. Gin&Tonic. Kärt barn har många namn.


img_4155-jpg.149866



Gästbok var ett trevligt inslag hos United. Synd bara att man missade självaste presidentens besök ett par dagar tidigare!

Vi funderade på om vi också skulle käka hos United, men då klockan börjat springa iväg valde vi att satsa på det i den fjärde och sista loungen - Air Canadas. Efter svept GT knallade vi därför dit. Dock skulle vi faktiskt revidera vår plan. Hos Air Canada var det riktigt trångt och vi hittade faktiskt inte en enda ledig sittplats. Maten såg visserligen god ut, men vi bestämde oss för att istället gå tillbaka till Singapore, där vi ju redan tidigare planerat att äta. Sagt och gjort. Vi gick de få metrarna över till Singapore där de precis höll på att byta ut frukosten mot lunch. Varsin Tikka Masala senare var vi mätta och belåtna. Men en liten vaniljglass slank faktiskt ner som efterrätt dessutom.




img_4161-jpg.149867



En del av bufféutbudet hos Air Canada.


img_4163-jpg.149868



Lunch with a view. Tikka Masala hos Singapore.

Efter detta var det dags för boarding. Vi gick mot gaten och passerade den gigantiska ekonomikön fram till skylten med Boardingzon 1-3. Jag halade fram biljetten och förde den mot skannern. ”BEEEP” tjöt den ilsket till skenet av ett rött blinkade ljus. ”Sorry sir, something seems to be wrong. You have to step aside” sa gatepersonalen med barsk ton. Paniken började komma smygandes. Svettkörtlarna i pannan drog igång en produktion, modell större. Vad var det som höll på att hända? Fortsättning följer…
 
Jag kanske minns fel, men är det så att Senator-delen har starksprit men Business-delen har inte det?

Och jag tror absolut att tidpunkten var på er sida vad gäller trängsel i LH loungen. Pröva den igen klockan 18 en vardag…
 
Mycket bra och handfasta tips - jag åker på min resa på torsd också med 07.30 planet till LHR; ’tyvärr’ har jag transfer på bara drygt 2 tim men tänker att jag siktar in mig på United loungen… 



Keep up the good work!
 
DAG 1, fortsättning igen: Torsdag 18 januari



Efter att ha klivit åt sidan tog Air Canadas gatepersonal mitt boardingkort. Det scannades och knappades lite grann på en dator. ”Hmm, it might be an error since you checked in for your flight at another airport” sades först. Ett par sekunder senare sken dock kvinnan bakom datorn upp. ”Ah, now I see. It is because the plug on your seat is not working and we want to give you the possibility to switch seat”. Det var alltså eluttaget på plats 1D som var ur funktion. Då mitt resesällskap var seatad bredvid mig ville man inte splitta på oss utan att dubbelkolla. Fin service kan jag tycka, men avböjde bytet. Att sitta tillsammans tyckte jag var viktigare än att kunna ladda telefonen. Jag skulle ju säkert dessutom kunna låna sällskapets uttag om nöden trängde sig på. Air Canada frågade flera gånger om jag var säker, samtidigt som de bad om ursäkt. Efter att jag försäkrat dem om att det inte spelade mig någon roll tackade de mig ”for being convenient and cooperative”. Snyggt hanterat av dem i min bok!



Flyg nummer 1: London-Calgary, AC851, LHR-YYC.

Kabinklass: Business - Signature Class.

Avgångstid: 13:19

Ankomsttid: 14:53

Total flygtid: 8 timmar och 34 minuter.

Plats: 1D (Aisle).

Flygplan: C-FGDZ, Boeing 787 Dreamliner.




img_4167-jpg.149950



Sätet för dagen: 1D.

Sätet på planet var bra, men kanske något slitet. För min del var det första gången jag flög ”snett”, vilket ju blir följden av Air Canadas reverse herringbone-säten. Det var lite ovant i början, men knappast någonting man tänkte på mer än vid start och landning. Resesällskapet fortsatte att vara lyrisk. ”Det känns ju knappt som att man är på ett flygplan!”




img_4168-jpg.149951



Flygningens fördrink: Prosecco.

Innan start bjöds det på Prosecco eller vatten. Ajdå, ingen champagne lastad? var då min tanke. Men efter start kom crew ut med dryckesvagnen och frågade vad man ville ha att dricka. Där var det inga problem att få riktig skumpa. Väldigt oklart varför man inte kunde bli erbjuden champagne redan från början kan jag tycka, men antar att det kanske är en kostnadsfråga. Väl i luften slog jag direkt till på champagne i alla fall och den som serverades för dagen var Laurent Perrier Brut. Till detta ställdes en skål med cashewnötter och mandlar ut.




img_4174-jpg.149952



Fördrink i luften: Champagne från Laurent Perrier.

Efter detta var det dags för första måltidsserveringen. På en bricka kom förrätten ut, vilket var räkor och rökt lax med mango- och paprikasalsa samt saffrans- och dillmajonnäs. Till detta fick man en grönsallad samt välja mellan diverse olika varma brödsorter. Jag körde på vitlöksbröd. Trevlig förrätt som allt som allt smakade bra.




img_4179-jpg.149953



Förrätt.

Till varmrätt valde jag att köra på short rib med potatismos. När denna kom ut började jag ångra mitt val direkt. Den såg riktigt torr ut och moset var inte jätteinspirerande. Det kom inte ut någon ny bricka utan enbart en ny tallrik som ställdes i hörnet på förrättsbrickan. Jag gav ändå rätten en chans och efter första tuggan visade sig det vara helt rätt beslut. Köttet var inte alls torrt utan helt perfekt tillagad. Det föll sönder fint och resterande komponenter i rätten var också smakrika.




img_4181-jpg.149954



Varmrätt.

När huvudrätten var uppkäkad var det dags för dessert. Då ”huvuddesserten” innehöll diverse ingredienser jag är allergisk mot valde jag att nöja mig med färsk frukt, ost och kex samt en kopp kaffe. Hade inga jätteförhoppningar, men mögelosten visade sig vara riktigt, riktigt bra. Nedan följer bilder på detta, samt bilder på hela menyn.




img_4187-jpg.149955




img_4175-jpg.149956




img_4176-jpg.149957




img_4177-jpg.149958




img_4178-jpg.149959





Vad gäller utbudet på IFE:n så hade jag efter att ha läst diverse recensioner inte jättehöga förhoppningar. Som så många gånger förr skulle jag dock bli positivt överraskad återigen. Här fanns inte bara en hel del nya titlar utan även samtliga James Bond-filmer. Bara det senare hade räckt för en tiopoängare hos mig.



När det kommer till servicen så var det kanske något stram, men väldigt vänlig och omtänksam. Jag serverades uteslutande av pursern vid namn Mario och han gjorde mycket bra ifrån sig. Tilltalade mig genom hela flygningen med mitt efternamn och chit-chattade lagom mycket. Drog lite anekdoter på en lagom nivå, frågade om det var första gången jag skulle besöka Kanada osv. En riktig kung!



Mellan måltiderna ställdes en korg med diverse snacks och godis upp där det bara var att plocka vad man ville ha. Detta skedde dock inte i galley utan inne i kabinen, precis vid våra platser, 1D och 1G. Det innebar att det blev en del spring från övriga passagerare fram till våra platser. Lite störande faktiskt. Samtidigt kunde vi plocka ur korgarna utan att behöva resa oss från stolen, vilket ju i och för sig var en fördel.




img_4188-jpg.149960



Snackkorgen ovanpå min plats 1D.


img_4190-jpg.149961



God choklad i snackkorgen!

Vad gäller amenity kitet som delades ut så hade jag fått för mig att Air Canada bytt till en platt necessär. Detta var dock inte fallet här utan det var deras vanliga gula rätblock med Acqua Di Parma-logotyp. Den innehöll en del del, inklusive strumpor, ögonmask, lip balm, handkräm, öronproppar, fiberduk, tandborste, tandkräm och munskölj. Ingenting att klaga på där!




img_4172-jpg.149962




img_4173-jpg.149963



Air Canadas Amenity Kit utvändigt och invändigt.

En stund innan landning var det dags för servering nummer två, vilket visade sig vara afternoon tea. Scones, fingerbread och clotted cream satt helt perfekt. Efter att mer eller mindre ha käkat konstant under hela dagen var vi riktigt, riktigt mätta. Men just detta gick ner. En mer matig måltid hade vi troligtvis tackat nej till. Utöver te blev det till att testa Molson Canadian, en fin lager som purser-Mario var mäkta stolt över att dela härkomstland med.




img_4191-jpg.149964



Afternoon Tea pre landing, med pursers favoritöl Molson Canadian.

Det blev en relativt lång inflygning där vi tog två extravarv runt staden. Piloten lät meddela att det var riktigt kallt på marken, minus 24 grader. Det var helt molnfritt vilket gav fina vyer. Calgary ligger på den helt platta stäppen och det var verkligen ett helt vitt landskap som bredde ut sig, men staden i mitten där det rök ur skorstenarna. Vi förberedde oss på att frysa, vilket var tur för det var verkligen svinkallt. Otroligt hur det kan vara så fruktansvärd kyla i en såpass stor stad.



Allt som allt var vi riktigt nöjda med flygningen. Som jag nämnt tidigare har jag enbart flugit business med SAS tidigare och jag skulle säga att detta var ganska on par med SAS. Skulle definitivt inte tveka på att flyga med Air Canada igen. Resesällskapet fortsatte ösa superlativ över upplevelsen. "Det känns ju knappt som att vi flugit!" sade hen och drog jämförelser till när vi flög FRA-SFO i Lufthansa Eco tillsammans ett par år tidigare och varit riktigt sega när vi klev av planet.



Nu var den stora frågan om alla våra väskor kommit med, inklusive pjäxbag och skidor. Vi klev av flyget och tog oss igenom border control smidigt. Därefter var det bara att kliva ut till bagagebandet. Väska 1 kom. Väska 2 kom lite senare. Väska 3 kom ytterligare lite efter. Plötsligt hördes en röst i högtalaren. ”Mr bajenludde, please contact service desk. I repeat: Mr bajenludde, please contact service desk!”
 
Hehehe - skrattade ordentligt när jag så ditt val av mat på vägen över. Nedan ser du vad jag åt för ett år sedan när jag flög till Vancouver :image/gif;base64,R0lGODlhAQABAIAAAAAAAP///yH5BAEAAAAALAAAAAABAAEAAAIBRAA7



Ja vad säger man



Men spännande att få följa med och snyggt sätt du avslutar varje avsnitt på





img_0076-jpeg.149966


img_0077-jpeg.149967










img_0080-jpeg.149968
 
DAG 1, sista fortsättningen: Torsdag 18 januari



Med nervösa steg traskade jag fram till servicedisken och vad som såg ut att vara Air Canadas tjänstemän. Jag presenterade mig och sa att de ropat efter mig i högtalarna. En engagerad blond herre sade då ”You´re missing one bag, right”. Det gjorde jag mycket riktigt. Både min och reseällskapets vanliga väskor hade kommit fram, precis som min skidbag. Men någon pjäxbag syntes inte till. Jag förklarade detta för personalen och fick beskriva storlek, innehåll och hur väskan såg ut. Den blonde herren knappade lite på sin dator och sade sedan till slut ”Well, I’ve got some good news and some bad news”. Det visade sig att de dåliga nyheterna var att min pjäxbag inte kommit med planet från London. Jag började förbanna mig själv inombords. Första gången jag tar med skidutrustning till Nordamerika istället för att hyra och det skiter sig direkt. Trots enbart en enda mellanlandning så infrias exakt det jag var rädd för. Och det var inte ens skidorna som kommit bort utan pjäxbagen. Varför tog jag inte dem i handbagaget? Skit också!



Efter att dessa tankar snurrat hos mig ställer jag frågan vad som var de bra nyheterna. De bra nyheterna visar sig vara att väskan kom med nästa plan över Atlanten och nu var på väg till Vancouver. Enligt den blonde herren skulle väskan, om allt gick som det skulle, landa i Calgary under kvällen. Jag fick därför lämna adress till hotellet vi skulle bo på och så skulle väskan levereras dit. Men då vår avfärd från hotellet skulle ske tidigt på morgonen föreslog Air Canada att jag även skulle lämna adress till nästa hotell, för att vara på den säkra sidan. Därför gjordes även detta. Efter detta får jag en lapp med kontaktuppgifter till Air Canada, med telefonnummer att ringa. ”Call tomorrow morning if you haven’t received the bag when leaving your hotel”. Därefter var det tack och hej tyckte Air Canada. Det tyckte inte jag. Vis av trådar jag läst på BC visste jag att jag även borde få ett PIR-nummer för min borttappade väska. Jag påtalade detta för personalen, som blev minst sagt förvånade över att jag visste vad det var. ”What do you need that for?” undrade de, som om det vore första gången någon hade frågat om det. Jag svarade att det var bra att ha till hands vid kontakt med mitt försäkringsbolag om inte annat. Efter mycket tveksamheter valde de då att skriva ut ett nytt papper med detta nummer. Stort tack BC för denna kunskap! Utan den hade jag inte fått numret.



Efter detta var det inte mycket annat att göra än att ta de väskor vi fått och knalla ut i ankomsthallen. Där väntade vår Revelstokesäsongande vän, hädanefter benämnd som "Säsongaren”. Säsongaren hade tidigare under dagen kört från Revelstoke till Calgary just för att plocka upp oss med sin bil. Hen var väldigt frågande till vad som tagit sådan tid efter landningen och vi fick dra storyn om den försvunna pjäxbagen. Efter detta körde vi till vårt hotell. Hotell och hotell förresten. Motell är den korrekta beskrivningen, vilket även framkommer av namnet - Centro Motel. Detta var RIKTIGT billigt (under 300 kr per person) och valdes förutom av prismässiga skäl för läget. På morgonen efter ville vi så snabbt och smidigt som möjligt komma ut ur Calgary för att kunna åka så mycket skidor som möjligt. Vi var beredda på ett riktigt sunkigt rum, men blev positivt överraskade. För under 300 kr per skalle var det ett drömrum. Har tyvärr ingen annan bild på rummet än denna:




img_4197-jpg.150003



Bang for the buck boendemässigt!

Efter att ha slängt in väskorna på rummet samt ha lagt ett par minuter på att läsa igenom diverse försäkringsvillkor kopplat till väskförseningen så var vi tvungna att ge oss i väg igen. Klockan hade sprungit i väg och nu var det dags för finalen på denna otroligt långa dag. NHL-hockey i Scotiabank Saddledome. Calgary Flames mot Toronto Maple Leafs! Temperaturen hade nu sjunkit ännu lägre och termometern visade -27 när vi satt i bilen på väg till arenan. Unbelievable!




img_4198-jpg.150004



En bild över Calgarys Skyline som kanske visar lite grann hur kallt det faktiskt var. Kvicksilvret kröp nästan ner mot 30 minusgrader.


img_4199-jpg.150005



Uppvärmning. Notera hur stor del av tröjorna på läktaren som är blåa kontra röda.


img_4204-jpg.150006



Flames värmer upp. Tyvärr missade Bajensupportern Jacob Markström matchen, vilket var en stor missräkning. Reservkeepern i kassen här. Dock fick vi se en av Elias Lindholms sista matcher, som nu blivit trejdad till Canucks.

Matchen var riktigt bra och slutade 4-3 till Toronto efter hattrick av Auston Matthews. Efter tredje målet började publiken ropa ”MVP, MVP”. Hur kan det komma sig, kanske ni tänker? Det var ju Calgary som hade hemmaplan? Jo, för första gången befann jag mig på en nordamerikansk idrottsarena där det var en ansenlig mängd bortafans. Nästan varannan person hade en Maple Leafströja på sig, trots att vi alltså befann oss i Calgary. Då jag knappt sett någon bortatröja i någon sport någon gång på en arena i nordamerika var jag helt klart överraskad. Jag vet inte om det berodde på att det är många över hela Kanada som håller på Toronto, eller om det är många från Toronto som flyttat till Calgary. Oavsett var det speciellt. En annan rekommendation att skicka med är att kanske inte göra en sådan här grej första kvällen på en resa. Med åtta timmars tidsskillnad hade vi varit vakna en bit över 24 timmar och ögonlocken var RIKTIGT tunga under sista perioden.




img_4211-jpg.150007



Vi hade billigast möjliga biljetter högst upp på läktaren, så kallad "Press Level". Vi satt dock i mitten och såg hur bra som helst.


img_4221-jpg.150008



Huvudbonader på isen efter Matthews hattrick.

När vi sedan kom tillbaka till hotellreceptionen var det spänningens minut. Enligt Air Canadas personal skulle ju väskan ha kommit till Calgary under kvällen och levereras till hotellet. Som tur var var repan öppen 24/7, men nu satt en ny receptionist där än den vi hade checkat in hos. Vi frågade om väskan hade kommit. Han rynkade på pannan, knappade lite på sin dator, såg ännu mer bekymrad ut och sa sedan: ”Hmm, let me go and take a look…”
 
DAG 2: Fredag 19 januari



Klockan hade hunnit passera midnatt när receptionisten gick i väg och kollade om pjäxbagen hade kommit. Efter mindre än tio sekunder kom han tillbaka. Nix, ingen väska hade anlänt. Men han försäkrade oss om att hålla repan öppen hela natten och meddela oss vid utcheckningen på morgonen om den anlänt.



Efter ett par timmars sömn ringde väckarklockan 06.30. Dags att lämna Calgary! Dagens plan var att ta sig till Banff och förlägga dagens skidåkning dit. Snabbt och lätt stuvade vi in all packning i säsongarens bil och styrde stegen för sista gången mot repan. Utcheckningen gick smidigt. Men hade någon väska anlänt? Icke. Jag svor för mig själv och gjorde mig inställd på en bilfärd beståendes av telefonsamtal till Air Canada, försäkringsbolag osv.




img_4229-jpg.150095




img_4232-jpg.150096



Hyfsade vyer från bilfönstret!

Resan till Banff var en riktig höjdare. Från den platta stäppen dyker Klippiga bergen upp från ingenstans och reser sig som en vägg. I bilen drog vi kopplingar till ”The Wall” i Game of Thrones. Otroligt häftig natur, som hade varit magisk att njuta av fullt ut. Om det ju inte vore för att jag hade ett och annat att stå i. Innan jag slog en signal till Air Canada gick jag in och kollade på en spårningslänk jag fått av flygbolaget mejlledes. Men där stod ingenting annat än att väskan anlänt till Calgary enligt plan dagen innan. Således tryckte jag in AC-numret och gjorde mig beredd på en telefonkö från helvetet. Det skulle jag inte gjort. Efter ett par signaler bröts samtalet. Ingen täckning. Ridå. Efter ett par djupa suckar gick jag återigen in på spårningslänken. Då hade den uppdaterats! Planerad leverans till vårt hotell i Banff klockan 08:45. Som i ett huj ändrade jag GPS:ens destination från skidområdet till hotellet. Planerad ankomst: 08:50. Detta lät för bra för att vara sant. Skulle vi anlända samtidigt som väskan?



08:51 svängde vi in på Best Western Plus Siding 29 Lodge i Banff. Ingen fraktbil syntes till. Jag kastade mig ut ur bilen och in i repan. En snabb förklaring om situationen för receptionisten hann knappt avslutas innan hon avbröt mig. ”Yes, we have it here. Do you want your bag now?”. Det kändes som om en två ton tung ryggsäck försvann från mina axlar. Utan krusiduller langades väskan fram över disken och jag kunde konstatera att den innehöll mina kära pjäxor. Jag var beredd att kyssa receptionisten rakt på munnen.



Summa summarum måste jag ändå säga att Air Canada skötte detta snyggt. Från att skicka med bagen med nästa plan från Heathrow, till att ropa upp mitt namn i högtalarna vid väskutlämningen i Calgary, till att leverera klockrent till nästa hotell när de inte hann leverera till första. Detta gjorde dessutom att jag kunde åka som planerat första skiddagen. Pluspoäng till AC!




img_4239-jpg.150097



Liftcentret i Banff Sunshine.


img_4246-jpg.150098



Svårslagna vyer.

Efter detta var det dags att ge sig ut i backen. Skidåkningen i Banff är uppdelat i tre olika områden. Dessa är Mt Norquay, Lake Louise och Banff Sunshine. Lake Louise är kanske bäst, men där hade säsongaren redan varit ett par gånger och var därför inte jättesugen på att besöka igen. Mt Norquay tyckte vi kändes lite litet. Därför valde vi att satsa på att åka i Banff Sunshine.



Skidåkningsmässigt skiljde det sig lite grann från hur det sett ut när jag åkt i Nordamerika tidigare. Från att nästan uteslutande ha åkt under trädgränsen så var faktiskt en majoritet av åkningen här över denna. Det gjorde det hela lite vindutsatt och under större delen av dagen fanns en inte så angenäm vind som låg på. I övrigt var det helt klart godkänt vädermässigt. Mulet, med sol på sina ställen och uppehåll.




img_4247-jpg.150099




img_4248-jpg.150100





Säsongaren agerade lokalguide åt oss och såg till sin förtjusning någonting som inte finns i Revelstoke. Detta var den, enligt henom, superklassiska kanadensiska maträtten bäversvans. Efter fiaskot med den vedervärdiga maträtten poutine förra året var jag minst sagt skeptisk (se förra årets rapport för mer info). Säsongaren förklarade dock att bäversvans inte var en riktig bäversvans utan mer ett platt bakverk man kunde få med olika topping. ”Ett MÅSTE att testa när man är i Kanada” löd omdömet. Sagt och gjort, det fick bli vår lunch i backen. Jag beställde en med lönnsirap på och det var mycket riktigt jättegott. Mer en efterrätt än en lunch, men det förtog inte smakupplevelsen.




img_4279-jpg.150101




img_4280-jpg.150102



Dagens lunch - den lokala specialitén bäversvans.

Med lite bäversvans i magen hade vi sedan energi för att åka resten av eftermiddagen. För att ge ett helhetsomdöme kring skidåkningen: Det var absolut inget fel på den, men det var kanske ingenting man kastar sig över Atlanten varje år för att få uppleva igen. Bra, men inte jättemycket mer. Otroligt häftig natur dock! Mycket familjevänlig åkning skulle jag säga. Vår favoritåkning skedde på det berg som hette Goat’s Eye. Där fanns en hel del riktigt trevliga backar, samtidigt som det låg i hyfsad lä. Snömässigt var det helt okej, men hade kanske gjort sig ännu bättre med några decimeter till.




img_4274-jpg.150103



Goat's Eye Mountain.


img_4286-jpg.150104



Transportsträcka på väg ner från berget.

Efter att ha åkt skidor fram till stängning satte vi oss i bilen och åkte tillbaka till Banff. Där checkade vi in på hotellet. Ett bra hotell, med bra valuta för pengarna. Vi svängde även förbi det berömda Fairmont Banff Springs med bilen för att se hur det såg ut. Riktigt spektakulärt och för den som verkligen vill göra Banff till huvudnumret under en resa skulle jag säga att det är givet att bo där. Dyrt så klart, men säkert värt det för den som har råd. Det såg riktigt häftigt ut om inte annat!



Med enbart en bäversvans i kistan så kurrade våra magar betänkligt. Vi bestämde oss därför för att käka en tidig middag och styrde stegen mot restaurangen Magpie & Stump. Där tryckte vi i oss riktigt bra tacos. Vill man käka mexikanskt när man är här är detta ett säkert kort. Rekommenderas!




img_4288-jpg.150105



Tacos på Magpie & Stump.


img_4289-jpg.150106



Best Western Plus Siding 29 Lodge - inget att klaga på!

På kvällen var säsongaren trött och stannade därför på hotellrummet. Jag och resesällskapet begav oss dock ut på stan för att pröva lite lokala kombinationer av malt och humle. Three Bears Brewery var första anhalt på vår planerade runda. Men tji fick vi, där var det proppfullt och vi blev nekade i dörren. Som tur var fanns ett annat lokalt ölmärke som hade ett ställe i staden, så vi rörde oss därför istället till Banff Ave Brewing Co. Där fanns det plats och vi hällde i oss en och annan kall. För den intresserade följer nedan bilder på ölmenyn och jag testade den säsongsenliga Norquay 98 Mystic IPA. Ingen jättehöjdare. 2,75 på Untappd.




img_4292-jpg.150107




img_4293-jpg.150108




img_4291-jpg.150109



Norquay 98 Mystic IPA.

Där någonstans blir det dags att runda av dag 2 på resan. Nästa inlägg rör dag 3, då vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia. Tack vare tidsskillnaden skulle tjäna en timme och därmed ha gott om tid på oss. Trodde vi på förhand…
 
DAG 3: Lördag 20 januari



Klockan ringde tidigt och vi vaknade med ett ryck. I dag var planen att köra de två timmarna mellan Banff och Kicking Horse, för att spendera resten av dagen skidåkandes i KH. Tack vare att vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia skulle vi dessutom tjäna en timme tack vare tidsskillnaden. Perfekt och noga uträknat. Vi slängde i oss frukost från hotellets buffé. Faktiskt bland de bättre jag käkat i Nordamerika på budgethotell. Är ni någon gång i Banff och vill ha ett prisvärt hotell kan jag definitivt rekommendera Best Western! Därefter checkade vi ut och slängde oss in i bilen. Mot Kicking Horse!




img_4296-jpg.150511



Så här såg det ut vid vägkanten mer eller mindre hela bilresan.


img_4299-jpg.150512



Parkeringen i Kicking Horse.

Vägen mellan Banff och Kicking Horse bjöd på minst lika häftig natur som mellan Calgary och Banff. Jag skulle vilja dra det så långt som att denna bilresa är värd att göra som en resa i sig. Storslaget! På grund av mycket trafik tog resan lite drygt två timmar, istället för de planerade knappa två timmar vi räknat med. Väl framme på parkeringen hade dock inte tidsomställningen registrerats i våra telefoner. Märkligt, tänkte vi. Men inte märkligare än att det säkert skulle fixa sig efter ett tag. Men när vi snörat på oss utrustningen och begav oss mot luckan för att köpa liftkort blev vi tagna på sängen. Även den klockan visade nämligen Albertatid. Efter en del googlande visade det sig att Kicking Horse och en pytteliten annan del av British Columbia faktiskt inte kör samma tidszon som resten av delstaten, utan kör samma som Alberta. Helt otroligt klantigt av oss att missa detta. Kanske inte hela världen, men för oss som bara hade en inplanerad skiddag var det helt klart en fadäs. Och gjorde liftkortet på 179 CAD plus tax ännu mindre prisvärt. Men men, det var inget annat att göra än att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Skidåkning skulle det bli!




img_4305-jpg.150513



Uppe på toppen, med utsikt mot "baksidan" av berget.


img_4309-jpg.150514



Utsikt mot "framsidan" av berget och byn Golden nere i dalen.

Något vi på förhand hört om Kicking Horse var att det skulle vara brantare än många kringliggande ställen. Detta skulle visa sig stämma mycket väl. Samtidigt var det ganska skonsamma och förlåtande nedfarter, vilket gjorde att brantheten snarare tillförde en extra dimension. Resesällskapet var nervös de första åken, då det var betydligt brantare än hen var van vid. Men efter ett par åk visade det sig att Kicking Horse var en bra inkörsport till brantare skidåkning för henom. Senare under dagen hade nervositeten släppt helt och hen kunde njuta av åkningen till fullo.



Totalt utlåtande om Kicking Horse? Mycket bra skidåkning. Betydligt högre nivå än Banff Sunshine! Men det hade kanske gjort sig ännu bättre lite senare på säsongen med mer snö. Det var absolut ingen snöbrist när vi var där, men det var heller inget puder i överflöd som man kanske vill ha om man ska uppleva det till fullo. Gillar man lutning så är det ett klockrent ställe, med mycket branta backar och bowls. Kvalitetsmässigt är det riktigt bra. Samtidigt är det inte ett enormt berg, varför jag kanske inte hade spenderat veckor här. En eller ett par dagar räcker.




img_4313-jpg.150515




img_4326-jpg.150516





Efter en dags skidåkning valde vi faktiskt inte att sova över, utan att bege oss direkt till Revelstoke, där ju säsongaren som tidigare nämnt bodde. Precis som mellan Banff och Kicking Horse var detta beräknat att ta cirkus två timmar. Så vi stuvade helt enkelt in skidorna i bilen igen och begav oss ut på vägarna. Återigen bjöds det på storslagen natur. Det kändes som att resan var över i ett huj!




img_4330-jpg.150517




img_4334-jpg.150518



Trans-Canada Highway mellan Calgary och Revelstoke är värd en resa i sig för att uppleva.

Någonstans där tar vi och rundar av resans tredje dag och andra skiddag. Nästa inlägg rör första skiddagen i Revelstoke!
 
bajenludde skrev:DAG 3: Lördag 20 januariKlockan ringde tidigt och vi vaknade med ett ryck. I dag var planen att köra de två timmarna mellan Banff och Kicking Horse, för att spendera resten av dagen skidåkandes i KH. Tack vare att vi lämnade Alberta och begav oss till British Columbia skulle vi dessutom tjäna en timme tack vare tidsskillnaden. Perfekt och noga uträknat. Vi slängde i oss frukost från hotellets buffé. Faktiskt bland de bättre jag käkat i Nordamerika på budgethotell. Är ni någon gång i Banff och vill ha ett prisvärt hotell kan jag definitivt rekommendera Best Western! Därefter checkade vi ut och slängde oss in i bilen. Mot Kicking Horse!Visa bifogad bild 150511Så här såg det ut vid vägkanten mer eller mindre hela bilresan.Visa bifogad bild 150512Parkeringen i Kicking Horse.​Vägen mellan Banff och Kicking Horse bjöd på minst lika häftig natur som mellan Calgary och Banff. Jag skulle vilja dra det så långt som att denna bilresa är värd att göra som en resa i sig. Storslaget! På grund av mycket trafik tog resan lite drygt två timmar, istället för de planerade knappa två timmar vi räknat med. Väl framme på parkeringen hade dock inte tidsomställningen registrerats i våra telefoner. Märkligt, tänkte vi. Men inte märkligare än att det säkert skulle fixa sig efter ett tag. Men när vi snörat på oss utrustningen och begav oss mot luckan för att köpa liftkort blev vi tagna på sängen. Även den klockan visade nämligen Albertatid. Efter en del googlande visade det sig att Kicking Horse och en pytteliten annan del av British Columbia faktiskt inte kör samma tidszon som resten av delstaten, utan kör samma som Alberta. Helt otroligt klantigt av oss att missa detta. Kanske inte hela världen, men för oss som bara hade en inplanerad skiddag var det helt klart en fadäs. Och gjorde liftkortet på 179 CAD plus tax ännu mindre prisvärt. Men men, det var inget annat att göra än att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Skidåkning skulle det bli!Visa bifogad bild 150513Uppe på toppen, med utsikt mot "baksidan" av berget.Visa bifogad bild 150514Utsikt mot "framsidan" av berget och byn Golden nere i dalen.​Något vi på förhand hört om Kicking Horse var att det skulle vara brantare än många kringliggande ställen. Detta skulle visa sig stämma mycket väl. Samtidigt var det ganska skonsamma och förlåtande nedfarter, vilket gjorde att brantheten snarare tillförde en extra dimension. Resesällskapet var nervös de första åken, då det var betydligt brantare än hen var van vid. Men efter ett par åk visade det sig att Kicking Horse var en bra inkörsport till brantare skidåkning för henom. Senare under dagen hade nervositeten släppt helt och hen kunde njuta av åkningen till fullo.Totalt utlåtande om Kicking Horse? Mycket bra skidåkning. Betydligt högre nivå än Banff Sunshine! Men det hade kanske gjort sig ännu bättre lite senare på säsongen med mer snö. Det var absolut ingen snöbrist när vi var där, men det var heller inget puder i överflöd som man kanske vill ha om man ska uppleva det till fullo. Gillar man lutning så är det ett klockrent ställe, med mycket branta backar och bowls. Kvalitetsmässigt är det riktigt bra. Samtidigt är det inte ett enormt berg, varför jag kanske inte hade spenderat veckor här. En eller ett par dagar räcker.Visa bifogad bild 150515Visa bifogad bild 150516Efter en dags skidåkning valde vi faktiskt inte att sova över, utan att bege oss direkt till Revelstoke, där ju säsongaren som tidigare nämnt bodde. Precis som mellan Banff och Kicking Horse var detta beräknat att ta cirkus två timmar. Så vi stuvade helt enkelt in skidorna i bilen igen och begav oss ut på vägarna. Återigen bjöds det på storslagen natur. Det kändes som att resan var över i ett huj!Visa bifogad bild 150517Visa bifogad bild 150518Trans-Canada Highway mellan Calgary och Revelstoke är värd en resa i sig för att uppleva.​Någonstans där tar vi och rundar av resans tredje dag och andra skiddag. Nästa inlägg rör första skiddagen i Revelstoke!Klicka för att utvidga...
Riktigt fina bilder; ser att bilresan/bilresorna var underbara. Hur var det med mat i backen? I förra reportaget skrev du om burgaren i Revelstoke - jag upplevde nu i Vail / Beaver Creek att det var mycket massproduktion av bukfylla och att maten i Whistler var snäppet bättre, både i forma av kvalitet men även i form av variation. Behöver inte vara konnässör utan bara en ärlig åsikt 
 
Johan F skrev:Riktigt fina bilder; ser att bilresan/bilresorna var underbara. Hur var det med mat i backen? I förra reportaget skrev du om burgaren i Revelstoke - jag upplevde nu i Vail / Beaver Creek att det var mycket massproduktion av bukfylla och att maten i Whistler var snäppet bättre, både i forma av kvalitet men även i form av variation. Behöver inte vara konnässör utan bara en ärlig åsiktKlicka för att utvidga...
Kul att du gillar det! Har tyvärr inte jättemycket att bidra med när det kommer till mat i backen. Vi valde mestadels att käka något lättare under dagen, ofta medhavt, för att sedan käka bättre och på restaurang på kvällen. I Banff tryckte vi ju exempelvis bara varsin bäversvans till lunch, men det såg ut att finnas flera ställen att välja på. I Kicking Horse fanns det bara ett ställe i backen, vilket var en fancy pancy krog som vi inte testade. Det låg några ställen vid foten av liftarna, men ingenting som såg särskilt mycket ut för världen. I Revelstoke har de precis som du nämner burgaren. Det finns ett till ställe, som är en rejäl lunchmatsal, med snabbmat och motsvarande "Dagens". Helt okej och ganska prisvärt, men ingen kulinarisk upplevelse man berättar om för barnbarnen direkt. Mer av typen som du beskriver "bukfylla".
 
DAG 4: Söndag 21 januari



Den här gången bodde vi faktiskt inte på något hotell i Revelstoke. Säsongaren vi hälsade på delade en hel villa med två andra personer. Det var således inga problem för oss att få plats också. Jag och resesällskapet intog källaren och gjorde den till vårt tillhåll för resten av veckan. Det var spartanskt boende, men perfekt för att både kunna umgås mer med säsongaren samt att spara pengar.



På tal om pengar så var det överlägset största utgiften under denna resa liftkorten. I Banff och Kicking Horse köpte vi dagspass på plats. Dessa kostade 165 respektive 179 CAD ex moms. I Revelstoke hade vi fem skiddagar, men detta liftkort hade vi köpt i förväg online. Och tur var det. Hade vi köpt det i luckan på plats hade fem dagar gått på hela 719 CAD ex moms. Nu kom vi undan med 489 CAD ex moms. Summa summarum: Liftkort i Kanada är DYRT.




img_4335-jpg.150541



Dimmigt på förmiddagen...


img_4340-jpg.150542



...men lite klarare under eftermiddagen.

Denna skiddag inleddes med dimma, som lättade något lite senare på dagen. Revelstoke var precis så nice som jag mindes det från förra året. Jag hade höga förväntningar på både Banff och Kicking Horse, men i jämförelse med Revelstoke står sig båda ställena slätt. Jag är beredd att gå så långt som att säga att det är klasskillnad. Inte för att Banff och KH är dåligt på något sätt. Utan för att Revelstoke är otroligt bra. Större berg, mer snö, mindre folk, roligare backar, bättre offpist. Listan kan göras lång. Resesällskapet, som ju tidigare inte åkt skidor utanför Europa, var lyrisk. ”Det här är ju överlägset!” löd omdömet redan efter första åket.




img_4343-jpg.150543




img_4347-jpg.150544





Med anledning av dimman höll vi oss till pisterna under denna dag och testade inte någon bowl. Detta sparade vi till senare i veckan. Med anledning av att säsongaren skulle arbeta under kvällen åkte vi faktiskt inte hela vägen tills stängning utan rundade av lite tidigare.



Säsongaren arbetade faktiskt på en restaurang, som pizzabagare. Vi ville inte vara sämre än att testa detta och tog oss därför dit för att käka middag. Restaurangen besöktes även under förra årets resa och hette ”Village Idiot”. Stället är ett riktigt skidåkarhak, där det snarare tittas snett på dig om du INTE har träningskläder på dig än tvärtom. Gemytligt och mycket trevligt. Förra året åt jag poutine här och den fadäsen skulle inte göras om. Vi beställde istället en av säsongarens pizzor, vilken smakade gudomligt.




img_4352-jpg.150545



Village Idiot, en stark restaurangrekommendation i Revelstoke!


img_4354-jpg.150546



God kycklingpizza - bakad av säsongaren!

Där tar vi och rundar av detta inlägg. Nästa inlägg rör andra skiddagen i Revelstoke - med MASSOR av snö…
 
Back
Top