Reserapport: Revelstoke (och San Francisco)
- Thread starter bajenludde
- Start date
bajenludde
New member
Återigen ligger du lite före resten av rapporten  Mestadels var vi helt slut efter åkningen så att vi käkade och sedan somnade tidigt. Men vid två av kvällarna hittade vi på två större aktiviteter. En var fiasko och en var dundersuccé. Mer info kommer...
bajenludde
New member
DAG 8: Torsdag 9 februari
Efter gårdagens strålande solsken så återvände molnen och nederbörden den här dagen. Himlen öppnade sig och det snöade riktigt mycket under i princip hela dagen. Liftköerna från gårdagen var som bortblåsta. Istället såg det ut så här vid foten av gondolen, samma tid som dagen före:
Moln på himlen - då var liftköerna som bortblåsta.
På grund av vädret blev det ingen ny bowl-åkning utan vi höll oss inom pistområdet och den tillhörande skogen. Många fina åk, med nytt fräscht puder ovanpå manchestern. Varken jag eller resesällskapet är några fan av hopp, rails och parkåkning. Det verkade inga andra Revelstoke vara heller, för i parken som fanns såg vi aldrig någon åka. Alltså inte en enda person. Det gick så långt att vi var säkra på att den måste vara stängd. Men når vi åkte förbi så var det absolut inte stängt, utan gick fint att åka ner om man ville. Just den här dagen, torsdagen, såg vi dock för första gången någon i parken. Tre stycken snowboardåkare gav sig ut på varsitt större hopp och gjorde några tricks. På tal om snowboard så gjordes en reflektion kring detta. I Sverige och Europa är min upplevelse att snowboarden hade en riktig boom och storhetstid under 00-talet. Under 10-talet fram tills nu har dock känslan varit att betydligt färre åker snowboard och att populariteten varit dalande. Detta upplevde vi dock verkligen inte i Revelstoke. Här skulle jag inte överdriva om jag säger att närmare 50% av alla uppe på berget åkte snowboard. Otroligt många! Antingen har dess popularitet aldrig minskat här, eller så har den fått en renässans.
@Johan F har redan varit på bollen om vad vi gjorde på kvällarna. Då vi i princip var i backen från liftöppning till liftstängning varje dag så var vi ganska möra när det vankades kvällning. De flesta dagarna blev det kanske någon after ski-öl innan dusch och vila. Efter det gick vi i regel ut och käkade på någon av byns restauranger, innan hemgång och bingen väntade.
Under vår första dag testade vi ett trevligt och populärt ställe som hetter ”The Village Idiot”. Åt där en lokal specialitet vid namn Poutine. För er som inte är helt hemma i det kanadensiska köket så är detta en maträtt bestående av pommes frites med mozzarellabitar, toppat med ”gravy” (Kan närmast jämföras med sky eller brunsås). Storheten i den rätten förstod jag inte alls. Efter ett tag märkte jag dock att det satt en herre vid ett bord längre bort och koncentrerat tittade på en NHL-match med Calgary Flames som visades på TV:n. Anledningen till att jag lade märke till just honom var att jag tyckte mig kunna urskilja att det stod ”Bajen Forever” på hans mössa. Vad är detta? Vi befinner oss i en liten by på den kanadensiska landsbygden, tre timmar från närmsta regionala flygplats. Och vid bordet bredvid sitter en bajare. Jag bestämmer mig för att på vägen till toaletten gå förbi honom och kläckte ur mig ett glatt ”Heja Bajen”. ”Heja Bajen” svarade mannen kort tillbaka, utan att röra en min eller minsta tillstymmelse till att ens lyfta blicken från hockeymatchen på TV:n. Okej, tänkte jag. Visst, man kan tycka det är självklart att heja på Bajen, det köper jag. Men att träffa på en bajare under dessa förutsättningar mitt ute i ingenstans tyckte jag ändå borde ge åtminstone en liten reaktion.
Vi skulle få vår förklaring till beteendet ganska snart. Det visade sig att Revelstoke är ett riktigt tillhåll för svenskar och andra nordbor. I liftköer, i backen och bland folk på stan hördes otroligt mycket svenska och danska. Vi stötte även på en hel del norrmän. Procentuellt sett skulle jag säga att det definitivt var mer nordbor i Revelstoke än i valfri ort i alperna. Följaktligen stötte vi på många andra bajare under resans gång.
Poutine - precis lika motbjudande som det ser ut.
Stället Village Idiot kan däremot rekommenderas. Gemytlig stämning och öl från det lokala Revelstokebryggeriet.
En annan sak vi testade på under en av kvällarna var pubquiz. The Regent Hotel anordnade ett sådant på tisdagar i sin restaurang och vi blev rekommenderade detta av en svensk som säsongade på orten. Efter många om och men dök en ur-kanadensisk kille upp och rev av en Kahoot. Han delade upp quizet i kategorier och snabbt stod det klart för oss att detta inte var någonting för icke-kanadensare. Frågorna var helt omöjliga. Första kategorin var tv-serier och handlade om helt obskyra kanadensiska sådana (The Letterkennys, någon?). Resten var även det uteslutande kanadensisk trivia. Som tur var stod lite NBA på på tv-apparaterna i restaurangen och vi kunde istället njuta av att se LeBron James bli historisk som NBA:s bäste poänggörare genom tiderna.
Där någonstans rundar vi av detta inlägg. Nästa rör näst sista skiddagen, som innebar både grym skidåkning i bra väder - och en kvällsaktivitet betydligt bättre än det fiaskoartade pubquizet…
Efter gårdagens strålande solsken så återvände molnen och nederbörden den här dagen. Himlen öppnade sig och det snöade riktigt mycket under i princip hela dagen. Liftköerna från gårdagen var som bortblåsta. Istället såg det ut så här vid foten av gondolen, samma tid som dagen före:
Moln på himlen - då var liftköerna som bortblåsta.
På grund av vädret blev det ingen ny bowl-åkning utan vi höll oss inom pistområdet och den tillhörande skogen. Många fina åk, med nytt fräscht puder ovanpå manchestern. Varken jag eller resesällskapet är några fan av hopp, rails och parkåkning. Det verkade inga andra Revelstoke vara heller, för i parken som fanns såg vi aldrig någon åka. Alltså inte en enda person. Det gick så långt att vi var säkra på att den måste vara stängd. Men når vi åkte förbi så var det absolut inte stängt, utan gick fint att åka ner om man ville. Just den här dagen, torsdagen, såg vi dock för första gången någon i parken. Tre stycken snowboardåkare gav sig ut på varsitt större hopp och gjorde några tricks. På tal om snowboard så gjordes en reflektion kring detta. I Sverige och Europa är min upplevelse att snowboarden hade en riktig boom och storhetstid under 00-talet. Under 10-talet fram tills nu har dock känslan varit att betydligt färre åker snowboard och att populariteten varit dalande. Detta upplevde vi dock verkligen inte i Revelstoke. Här skulle jag inte överdriva om jag säger att närmare 50% av alla uppe på berget åkte snowboard. Otroligt många! Antingen har dess popularitet aldrig minskat här, eller så har den fått en renässans.
@Johan F har redan varit på bollen om vad vi gjorde på kvällarna. Då vi i princip var i backen från liftöppning till liftstängning varje dag så var vi ganska möra när det vankades kvällning. De flesta dagarna blev det kanske någon after ski-öl innan dusch och vila. Efter det gick vi i regel ut och käkade på någon av byns restauranger, innan hemgång och bingen väntade.
Under vår första dag testade vi ett trevligt och populärt ställe som hetter ”The Village Idiot”. Åt där en lokal specialitet vid namn Poutine. För er som inte är helt hemma i det kanadensiska köket så är detta en maträtt bestående av pommes frites med mozzarellabitar, toppat med ”gravy” (Kan närmast jämföras med sky eller brunsås). Storheten i den rätten förstod jag inte alls. Efter ett tag märkte jag dock att det satt en herre vid ett bord längre bort och koncentrerat tittade på en NHL-match med Calgary Flames som visades på TV:n. Anledningen till att jag lade märke till just honom var att jag tyckte mig kunna urskilja att det stod ”Bajen Forever” på hans mössa. Vad är detta? Vi befinner oss i en liten by på den kanadensiska landsbygden, tre timmar från närmsta regionala flygplats. Och vid bordet bredvid sitter en bajare. Jag bestämmer mig för att på vägen till toaletten gå förbi honom och kläckte ur mig ett glatt ”Heja Bajen”. ”Heja Bajen” svarade mannen kort tillbaka, utan att röra en min eller minsta tillstymmelse till att ens lyfta blicken från hockeymatchen på TV:n. Okej, tänkte jag. Visst, man kan tycka det är självklart att heja på Bajen, det köper jag. Men att träffa på en bajare under dessa förutsättningar mitt ute i ingenstans tyckte jag ändå borde ge åtminstone en liten reaktion.
Vi skulle få vår förklaring till beteendet ganska snart. Det visade sig att Revelstoke är ett riktigt tillhåll för svenskar och andra nordbor. I liftköer, i backen och bland folk på stan hördes otroligt mycket svenska och danska. Vi stötte även på en hel del norrmän. Procentuellt sett skulle jag säga att det definitivt var mer nordbor i Revelstoke än i valfri ort i alperna. Följaktligen stötte vi på många andra bajare under resans gång.
Poutine - precis lika motbjudande som det ser ut.
Stället Village Idiot kan däremot rekommenderas. Gemytlig stämning och öl från det lokala Revelstokebryggeriet.
En annan sak vi testade på under en av kvällarna var pubquiz. The Regent Hotel anordnade ett sådant på tisdagar i sin restaurang och vi blev rekommenderade detta av en svensk som säsongade på orten. Efter många om och men dök en ur-kanadensisk kille upp och rev av en Kahoot. Han delade upp quizet i kategorier och snabbt stod det klart för oss att detta inte var någonting för icke-kanadensare. Frågorna var helt omöjliga. Första kategorin var tv-serier och handlade om helt obskyra kanadensiska sådana (The Letterkennys, någon?). Resten var även det uteslutande kanadensisk trivia. Som tur var stod lite NBA på på tv-apparaterna i restaurangen och vi kunde istället njuta av att se LeBron James bli historisk som NBA:s bäste poänggörare genom tiderna.
Där någonstans rundar vi av detta inlägg. Nästa rör näst sista skiddagen, som innebar både grym skidåkning i bra väder - och en kvällsaktivitet betydligt bättre än det fiaskoartade pubquizet…
bajenludde
New member
DAG 9: Fredag 10 februari
Med mulet väder planerat enligt väderleksrapporten var förväntningarna på dagen inte särskilt höga. Men vid gryningen och uppvaknandet på motellet steg pulsen. Solen trängde definitivt igenom molnen och med lite flyt kunde detta bli en kanondag. Väl på plats uppe på berget skulle våra förhoppningar bli besannade. Några moln absolut, men riktigt fint och soligt i övrigt!
Två fina vyer över omgivningarna.
Så här en bit in på veckan började det märkas att vi hade åkt riktigt mycket skidor flera dagar i sträck. Benen värkte rejält och den där extra kraften i svängarna började lysa med sin frånvaro. Stoppen per backe blev fler och fler och svängarna innan varje stopp färre och färre. Detta i kombination med det vackra vädret gjorde att vi bestämde oss för att ta lite ”in-action”-bilder. Två följer här nedanför.
Undertecknad in action.
Undertecknad in action igen.
Efter ett tag försvann dock solen och det blev mulet precis som utlovat. Därför blev det ingen åkning i bowlerna under denna dag utan istället mer pist- och skogsåkning. Det ska sägas att Revelstoke är ett fantastiskt skidområde, men hur fantastiskt det än är så är det inte jättestort. Med facit i hand kanske vi skulle förlagt någon av våra dagar här till någon annan skidort i närheten, bara för att få lite variation. Kanske typ en dagstrip till Kicking Horse eller till och med Banff/Lake Louise eller liknande. Åtminstone om man är som oss, att man åker från liftarna öppnar tills dess att de stänger. Dagen i backen avrundades med att på nytt käka de gudomliga burgarna på Mackenzie Outpost.
Mulet väder lite senare på dagen.
Burgarna på Mackenzie Outpost - för goda för att inte äta igen.
Den här dagen gjorde vi också en kvällsaktivitet som var betydligt mer lyckad än fiaskot till pubquiz vi gjorde på tisdagen. Och denna kvällsaktivitet var att gå på hockey. Inte vilken hockey som helst utan det lokala high school-laget, Revelstoke Grizzlies! Vi hade blivit tipsade om att detta var en riktig happening - och vi blev verkligen inte besvikna. Ni som varit på sport i Nordamerika vet att de stora ligorna tenderar att bli mycket business och inte mycket idrott över det hela. Här var det precis tvärtom och mer likt hur vi ser på sport i Europa. Lokalborna gick man ur huse för att stötta sina lokala high school-förmågor och hallen var proppfull. Otroligt genuint och otroligt kul! Ett måste om man skulle ha vägarna förbi Revelstoke.
Där någonstans rundas den näst sista skiddagen av. Nästa inlägg rör sista skiddagen, som trots blandad väderlek bjöd på flera maffiga åk. Ett som till och med var dumdristigt…
Med mulet väder planerat enligt väderleksrapporten var förväntningarna på dagen inte särskilt höga. Men vid gryningen och uppvaknandet på motellet steg pulsen. Solen trängde definitivt igenom molnen och med lite flyt kunde detta bli en kanondag. Väl på plats uppe på berget skulle våra förhoppningar bli besannade. Några moln absolut, men riktigt fint och soligt i övrigt!
Två fina vyer över omgivningarna.
Så här en bit in på veckan började det märkas att vi hade åkt riktigt mycket skidor flera dagar i sträck. Benen värkte rejält och den där extra kraften i svängarna började lysa med sin frånvaro. Stoppen per backe blev fler och fler och svängarna innan varje stopp färre och färre. Detta i kombination med det vackra vädret gjorde att vi bestämde oss för att ta lite ”in-action”-bilder. Två följer här nedanför.
Undertecknad in action.
Undertecknad in action igen.
Efter ett tag försvann dock solen och det blev mulet precis som utlovat. Därför blev det ingen åkning i bowlerna under denna dag utan istället mer pist- och skogsåkning. Det ska sägas att Revelstoke är ett fantastiskt skidområde, men hur fantastiskt det än är så är det inte jättestort. Med facit i hand kanske vi skulle förlagt någon av våra dagar här till någon annan skidort i närheten, bara för att få lite variation. Kanske typ en dagstrip till Kicking Horse eller till och med Banff/Lake Louise eller liknande. Åtminstone om man är som oss, att man åker från liftarna öppnar tills dess att de stänger. Dagen i backen avrundades med att på nytt käka de gudomliga burgarna på Mackenzie Outpost.
Mulet väder lite senare på dagen.
Burgarna på Mackenzie Outpost - för goda för att inte äta igen.
Den här dagen gjorde vi också en kvällsaktivitet som var betydligt mer lyckad än fiaskot till pubquiz vi gjorde på tisdagen. Och denna kvällsaktivitet var att gå på hockey. Inte vilken hockey som helst utan det lokala high school-laget, Revelstoke Grizzlies! Vi hade blivit tipsade om att detta var en riktig happening - och vi blev verkligen inte besvikna. Ni som varit på sport i Nordamerika vet att de stora ligorna tenderar att bli mycket business och inte mycket idrott över det hela. Här var det precis tvärtom och mer likt hur vi ser på sport i Europa. Lokalborna gick man ur huse för att stötta sina lokala high school-förmågor och hallen var proppfull. Otroligt genuint och otroligt kul! Ett måste om man skulle ha vägarna förbi Revelstoke.
Där någonstans rundas den näst sista skiddagen av. Nästa inlägg rör sista skiddagen, som trots blandad väderlek bjöd på flera maffiga åk. Ett som till och med var dumdristigt…
bajenludde
New member
Haha! Jag tyckte ändå att den förtjänade sin plats!
bajenludde
New member
DAG 10: Lördag 11 februari
Den här dagen var vår sista skiddag och sista hela dagen i Revelstoke innan resan tillbaka till San Francisco. Dagen bjöd på mestadels mulet väder, men med en del sprickor i molntäcket stundtals.
Mulet men ganska klart väder.
Rätt som det var kunde molntäcket spricka upp och bjuda på makalösa vyer, likt denna.
Den mesta av åkningen skedde runt den lift som heter Stoke. Men trots det kanske inte helt optimala vädret kände vi att vi ville köra ett åk i en bowl såhär under sista dagen och allt. Vi styrde därför svängarna mot Greely Bowl. Sikten visade sig vara förvånansvärt bra och detta bäddade för ett fantastiskt åk. Dumdristig nog som jag var så började jag spana ut mot en repa utanför markerade områden. Det skulle gå att skråa över till andra sidan bowlen för att få helt orörd snö ner mot dalen. Kruxet var att det var relativt varmt väder och en bergvägg med snö rakt bakom. Utan någon lavinutrustning borde jag givetvis ha avfärdat åket i idéstadiet. Så blev det inte utan jag styrde skidspetsarna mot exakt detta och innan jag visste ordet av stod jag och blickade ut över den orörda snön. Det var för sent att backa ur och med århundradets adrenalinkick började jag pumpa puder.
Återigen skulle det visa sig vara ett helt fantastiskt åk, med det lilla abret att jag gjorde det riktigt skraj med vetskapen om att jag hade en potentiell lavin i ryggen utan någon lavinutrustning med mig. Som tur var gick allt bra och någon lavin utlöstes inte. Väl nere blev jag totalt utskälld av resesällskapet, som inte tagit min repa ner. Efter utskällningen skulle det dock visa sig att hen filmat andra halvan av mitt åk från platsen där hen stod. Riktigt kul att ha förevigat!
Greely Bowl.
Detta skulle mer eller mindre bli det sista åket på hela resan. Vi valde att tacka för oss efter detta och bege oss tillbaka mot byn. På vägen ner stötte vi mitt i backen på en fågel. Aldrig varit med om något liknande tidigare. Tog först för givet att det var en tjäder, men efter lite googling verkar tjädrar inte finnas i Nordamerika. Någon som vet eller har en gissning om vad det kan vara för fågel?
Har vi någon ornitolog här på BC som kan klura ut vad det är för fågel som stod och väntade i backen?
Under kvällen blev det inte mycket gjort mer än att packa inför hemresan. Shuttlebussen skulle komma till vårt boende klockan 05.00 morgonen efter varför det dessutom blev tidig bingtjänst.
I och med detta rundas tiden i Revelstoke av. Fantastiska sex dagar med grym skidåkning och andra häftiga upplevelser. Nästa inlägg rör resan tillbaka till San Francisco!
Den här dagen var vår sista skiddag och sista hela dagen i Revelstoke innan resan tillbaka till San Francisco. Dagen bjöd på mestadels mulet väder, men med en del sprickor i molntäcket stundtals.
Mulet men ganska klart väder.
Rätt som det var kunde molntäcket spricka upp och bjuda på makalösa vyer, likt denna.
Den mesta av åkningen skedde runt den lift som heter Stoke. Men trots det kanske inte helt optimala vädret kände vi att vi ville köra ett åk i en bowl såhär under sista dagen och allt. Vi styrde därför svängarna mot Greely Bowl. Sikten visade sig vara förvånansvärt bra och detta bäddade för ett fantastiskt åk. Dumdristig nog som jag var så började jag spana ut mot en repa utanför markerade områden. Det skulle gå att skråa över till andra sidan bowlen för att få helt orörd snö ner mot dalen. Kruxet var att det var relativt varmt väder och en bergvägg med snö rakt bakom. Utan någon lavinutrustning borde jag givetvis ha avfärdat åket i idéstadiet. Så blev det inte utan jag styrde skidspetsarna mot exakt detta och innan jag visste ordet av stod jag och blickade ut över den orörda snön. Det var för sent att backa ur och med århundradets adrenalinkick började jag pumpa puder.
Återigen skulle det visa sig vara ett helt fantastiskt åk, med det lilla abret att jag gjorde det riktigt skraj med vetskapen om att jag hade en potentiell lavin i ryggen utan någon lavinutrustning med mig. Som tur var gick allt bra och någon lavin utlöstes inte. Väl nere blev jag totalt utskälld av resesällskapet, som inte tagit min repa ner. Efter utskällningen skulle det dock visa sig att hen filmat andra halvan av mitt åk från platsen där hen stod. Riktigt kul att ha förevigat!
Greely Bowl.
Detta skulle mer eller mindre bli det sista åket på hela resan. Vi valde att tacka för oss efter detta och bege oss tillbaka mot byn. På vägen ner stötte vi mitt i backen på en fågel. Aldrig varit med om något liknande tidigare. Tog först för givet att det var en tjäder, men efter lite googling verkar tjädrar inte finnas i Nordamerika. Någon som vet eller har en gissning om vad det kan vara för fågel?
Har vi någon ornitolog här på BC som kan klura ut vad det är för fågel som stod och väntade i backen?
Under kvällen blev det inte mycket gjort mer än att packa inför hemresan. Shuttlebussen skulle komma till vårt boende klockan 05.00 morgonen efter varför det dessutom blev tidig bingtjänst.
I och med detta rundas tiden i Revelstoke av. Fantastiska sex dagar med grym skidåkning och andra häftiga upplevelser. Nästa inlägg rör resan tillbaka till San Francisco!
bajenludde
New member
Nejdå vädret var definitivt inget att klaga på. Kanske inte de där riktigt soliga dagarna som man kan få i alperna flera dagar i sträck. Men samtidigt långt ifrån en massa blåst som man kan få en hela vecka i Sverige. Gick absolut att åka alla dagar, även då det snöade som mest. Summa summarum: klart godkänt väder!
B
Bjjb
Guest
bajenludde
New member
Ah, en sotjärpe! Det skulle det mycket väl kunna vara. Jag var inne på granjärpe först, då jag tyckte att ögonbrynen var röda. Men efter att ha studerat dem igen är de nog mer åt det gula hållet och då ligger sotjärpe onekligen mycket bra till! Tack!
bajenludde
New member
DAG 11: Söndag 12 februari
Så var det då dags att lämna Revelstoke. 05.00 kom shuttlebussen till vårt boende och hämtade upp oss. Det var en betydligt större buss som körde oss den här gången och många som skulle plockas upp. Detta medförde att vi kom i väg från Revelstoke betydligt senare. Resan flöt på i kompakt mörker. Jag hade dessutom glömt bort hur otroligt långt det var till flygplatsen. Trots att det kändes som att vi susade genom de djupa kanadensiska skogarna så ville aldrig resan ta slut. Tre kämpa timmar senare var vi dock framme i Kelowna och släpptes av på YLW.
Kelowna Airport är inte mycket att hänga i granen. Litet. Tänk Bromma i storlek. Däremot var det en jäkla massa avgångar och dessutom med stora plan. Någon lounge fanns inte att tillgå utan en kaka från Subway för 0,99 CAD var det enda som förtärdes. Därefter var det dags för dagens första flyg.
Flyg nummer 5: Kelowna-Vancouver, AC273, YLW-YVR.
Kabinklass: Ekonomi.
Avgångstid: 10:44.
Ankomsttid: 11:25.
Total flygtid: 41 minuter.
Plats: 27F (Window).
Flygplan: C-FSOI, Boeing 737.
Återigen kändes det kul att få testa på en Boeing, för en som nästan uteslutande flyger SAS i vanliga fall. Resan var kort och gick smärtfritt. Slottiden var dock väldigt kort och CC var otroligt stressade och noga med att vi skulle lyfta i tid. Detta hann vi utan problem. Uppe i luften serverades vad jag antar är Kanadas motsvarighet till Festis.
Väsklastning på YLW.
Det som serveras i ekonomi på AC273.
Vi landade i bra tid på YVR, vilket uppskattades då anslutningen var relativt tight. Dock tog det precis som på utresan en halv evighet att få en gate vi kunde taxa in till. Att kliva av planet var dessutom en procedur som skedde med preussisk disciplin och noggrannhet. En rad i taget, framifrån och bakåt. Rad 27 var inte bästa raden om man ville av snabbt, helt klart.
Som nämnt i tidigare inlägg är YVR uppdelat i tre olika terminaler, som inte är helt lätta att ta sig mellan airside. Dessa är den inhemska, den internationella samt den som kallas cross-border. Vi fick nu ta oss från den inhemska till cross-border och detta var en ganska rejäl promenad. Dessutom så skedde immigration redan här. Riktigt smidigt att ha det gjort redan innan man lyfter mot USA. Samtidigt tog detta så klart tid och svetten började rinna kring om vi skulle hinna med vår tighta connection. Ganska snabbt var vi ändå igenom, och vi beslutade för att besöka och spendera tio minuter i Air Canadas cross-border-lounge.
Ingången till cross-border-loungen på YVR.
Skillnaden gentemot den inhemska loungen vi testade på utresan var inte jättestor. Precis som den inhemska låg denna lounge en våning upp. Storleksmässigt uppskattar jag dem ungefär lika. Utbudet var även detta liknande. Tio minuter gav inte jättelång betänketid, varför ”lite av varje” från buffén fick agera dagens lunch. Efter detta halvsprang vi mot gaten där boarding påbörjats när vi kom fram. Dags för dagens andra flygning!
Har tyvärr ingen bättre bild på buffén.
Dagens lunch - intogs på rekordtiden 3 minuter och 11 sekunder.
Flyg nummer 6: Vancouver-San Francisco, AC566, YVR-SFO.
Kabinklass: Ekonomi.
Avgångstid: 13:53.
Ankomsttid: 15:40.
Total flygtid: 1 timmar och 47 minuter.
Plats: 27F (Window).
Flygplan: C-FSOI, Boeing 737.
Det visade sig att exakt samma plan som tagit oss mellan Kelowna och Vancouver även skulle ta oss mellan Vancouver och San Francisco. Till råga på allt hade vi dessutom samma platser. CC var dock utbytt, så det blev ingen igenkänning från dem när vi klev på igen. Väl uppe i luften serverades valfri alkoholfri dryck. Jag slog till på en amerikansk läskedryck med röd burk och vit logga där företagsnamnet stod tryckt i skrivstil. Burken i sig fick man dock inte utan drycken serverades i plastglas.
Efter att @Johan F tidigare i tråden uttryckt sin fäbless för bilder på dryck i plastglas så vill jag självklart bjuda på detta igen!
Inflygning över SFO.
På SFO landade vi på inrikesterminalen tack vare att vi passerade immigration redan på YVR. Bara att kliva rakt ut till bagagebandet. Tid i loungen på YVR var definitivt värt att offra för denna smidighet. Efter plockade väskor blev det BART in till Union Square. Vårt hotell för resterande vistelse var inte King George som förra gången, utan nu blev det istället Chancellor - mitt på Union Square! Eller ja, ena hörnet. Denna dag var även dagen för Superbowl, varför vi slog oss ned i hotellobbyn för att bevittna Kansas City Chiefs slå Philadelphia Eagles. Fullproppat med folk och hotellet bjöd på Popcorn. Bra stämning!
Där rundar vi av denna resdag. Nu väntar två dagar i San Francisco innan färden styrdes hemåt.
Så var det då dags att lämna Revelstoke. 05.00 kom shuttlebussen till vårt boende och hämtade upp oss. Det var en betydligt större buss som körde oss den här gången och många som skulle plockas upp. Detta medförde att vi kom i väg från Revelstoke betydligt senare. Resan flöt på i kompakt mörker. Jag hade dessutom glömt bort hur otroligt långt det var till flygplatsen. Trots att det kändes som att vi susade genom de djupa kanadensiska skogarna så ville aldrig resan ta slut. Tre kämpa timmar senare var vi dock framme i Kelowna och släpptes av på YLW.
Kelowna Airport är inte mycket att hänga i granen. Litet. Tänk Bromma i storlek. Däremot var det en jäkla massa avgångar och dessutom med stora plan. Någon lounge fanns inte att tillgå utan en kaka från Subway för 0,99 CAD var det enda som förtärdes. Därefter var det dags för dagens första flyg.
Flyg nummer 5: Kelowna-Vancouver, AC273, YLW-YVR.
Kabinklass: Ekonomi.
Avgångstid: 10:44.
Ankomsttid: 11:25.
Total flygtid: 41 minuter.
Plats: 27F (Window).
Flygplan: C-FSOI, Boeing 737.
Återigen kändes det kul att få testa på en Boeing, för en som nästan uteslutande flyger SAS i vanliga fall. Resan var kort och gick smärtfritt. Slottiden var dock väldigt kort och CC var otroligt stressade och noga med att vi skulle lyfta i tid. Detta hann vi utan problem. Uppe i luften serverades vad jag antar är Kanadas motsvarighet till Festis.
Väsklastning på YLW.
Det som serveras i ekonomi på AC273.
Vi landade i bra tid på YVR, vilket uppskattades då anslutningen var relativt tight. Dock tog det precis som på utresan en halv evighet att få en gate vi kunde taxa in till. Att kliva av planet var dessutom en procedur som skedde med preussisk disciplin och noggrannhet. En rad i taget, framifrån och bakåt. Rad 27 var inte bästa raden om man ville av snabbt, helt klart.
Som nämnt i tidigare inlägg är YVR uppdelat i tre olika terminaler, som inte är helt lätta att ta sig mellan airside. Dessa är den inhemska, den internationella samt den som kallas cross-border. Vi fick nu ta oss från den inhemska till cross-border och detta var en ganska rejäl promenad. Dessutom så skedde immigration redan här. Riktigt smidigt att ha det gjort redan innan man lyfter mot USA. Samtidigt tog detta så klart tid och svetten började rinna kring om vi skulle hinna med vår tighta connection. Ganska snabbt var vi ändå igenom, och vi beslutade för att besöka och spendera tio minuter i Air Canadas cross-border-lounge.
Ingången till cross-border-loungen på YVR.
Skillnaden gentemot den inhemska loungen vi testade på utresan var inte jättestor. Precis som den inhemska låg denna lounge en våning upp. Storleksmässigt uppskattar jag dem ungefär lika. Utbudet var även detta liknande. Tio minuter gav inte jättelång betänketid, varför ”lite av varje” från buffén fick agera dagens lunch. Efter detta halvsprang vi mot gaten där boarding påbörjats när vi kom fram. Dags för dagens andra flygning!
Har tyvärr ingen bättre bild på buffén.
Dagens lunch - intogs på rekordtiden 3 minuter och 11 sekunder.
Flyg nummer 6: Vancouver-San Francisco, AC566, YVR-SFO.
Kabinklass: Ekonomi.
Avgångstid: 13:53.
Ankomsttid: 15:40.
Total flygtid: 1 timmar och 47 minuter.
Plats: 27F (Window).
Flygplan: C-FSOI, Boeing 737.
Det visade sig att exakt samma plan som tagit oss mellan Kelowna och Vancouver även skulle ta oss mellan Vancouver och San Francisco. Till råga på allt hade vi dessutom samma platser. CC var dock utbytt, så det blev ingen igenkänning från dem när vi klev på igen. Väl uppe i luften serverades valfri alkoholfri dryck. Jag slog till på en amerikansk läskedryck med röd burk och vit logga där företagsnamnet stod tryckt i skrivstil. Burken i sig fick man dock inte utan drycken serverades i plastglas.
Efter att @Johan F tidigare i tråden uttryckt sin fäbless för bilder på dryck i plastglas så vill jag självklart bjuda på detta igen!
Inflygning över SFO.
På SFO landade vi på inrikesterminalen tack vare att vi passerade immigration redan på YVR. Bara att kliva rakt ut till bagagebandet. Tid i loungen på YVR var definitivt värt att offra för denna smidighet. Efter plockade väskor blev det BART in till Union Square. Vårt hotell för resterande vistelse var inte King George som förra gången, utan nu blev det istället Chancellor - mitt på Union Square! Eller ja, ena hörnet. Denna dag var även dagen för Superbowl, varför vi slog oss ned i hotellobbyn för att bevittna Kansas City Chiefs slå Philadelphia Eagles. Fullproppat med folk och hotellet bjöd på Popcorn. Bra stämning!
Där rundar vi av denna resdag. Nu väntar två dagar i San Francisco innan färden styrdes hemåt.
bajenludde
New member
DAG 12: Måndag 13 februari
Förra vändan i San Francisco, innan det bar iväg till Kanada, bjöd som bekant på risigt väder. Både blåst och regn. Nu skulle det dock visa sig att vädergudarna skärpt till sig. SF visade sig från sin bästa sida och bjöd på strålande solsken.
Vi bode som nämnt i tidigare inlägg på Chancellor Hotel den här gången. Ett klart uppsving jämfört med King George under första vändan. Bättre sängar här, fräschare rum och lobby. Och inte minst slapp vi bo granne med hissen. Vi bestämde oss dock för att göra en comeback på Mason Café, samma ställe som vi käkade Eggs Benedict på en vecka tidigare. Efter detta blev det en tur med spårvagnarna och Powell&Hyde Line till Ghirardelli Square.
En vecka tidigare hade vi åkt med Powell&Mason Line. Den här gången var det Powell&Hyde Lines tur.
Union Square - med Chancellor Hotel till vänster.
Hyde Street med Alcatraz i bakgrunden.
Efter det blev det en riktigt rejäl långpromenad i solskenet. Vi spatserade först bort mot Golden Gate-bron, fram till Crissy Field innan vi vände och började gå åt andra hållet. Tillbaka på Ghirardelli Square blev det en Hot Fudge Sundae på självaste Ghirardelli. Helt magiskt gott. Dyrt men värt varenda cent. Riktigt stark rekommendation om ni skulle ha vägarna förbi!
Efter detta fortsatte vi vår promenad, förbi Fisherman’s Wharf, förbi Pier 39, förbi Ferry Building, längs med Embarcadero, ända fram till Bay Bridge. Det tog sin lilla tid men var med facit i hand ett mycket bra beslut att göra den här dagen - i det här vädret. Bilder följer.
Världens mest kända bro?
Bildtext överflödig. Ni vet vad den heter.
Downtown sett från vattnet.
Ferry Building.
Dags att dra igång ornitolog-BC igen. Det var inte bara i Revelstoke vi stötte på fåglar, utan även under vår promenix i SF. En riktigt häftig liten rackare här och vi gissade på att det är en kolibri. Någon som kan bekräfta?
Förra vändan i SF blev det som bekant basket i Chase Center och Golden State Warriors-Dallas Mavericks. Med Washington Wizards i stan den här gången fick det helt enkelt bli en favorit i repris och en basketmatch till. Vi åkte ut mot Chase Center i god tid, men möttes av ett folkhav som stod och köade till entréerna som precis öppnat. Vi snackar otroliga köer. Efter att lite försynt ha frågat några andra varför det var så mycket folk på plats så tidigt visade det sig att de första 10 000 personerna som kom in skulle få en gratis uppsättning ”Bobble Heads” föreställandes Steph Curry, Klay Thompson, Draymond Green och Andre Igoudala. Löjligt tyckte vi och valde att ta ett varv runt arenan för att vänta ut köerna. Men på ”baksidan” av Chase Center fanns givetvis andra entréer. Detta kan inte någon av de tusentals på ”framsidan” ha vetat om, eftersom det här var i princip folktomt. Bara att promenera rakt in, och även ta emot varsin uppsättning Bobble Heads.
Matchen var både bra och händelserik. Tyvärr saknades dock både Curry i Warriors, men detta hindrade inte laget från att vinna med 135-126. Även fint att få se Porzingis och Beal i Wizards live för första gången.
Det var alltså dessa gubbar folk köade i timmar för att komma över. Ibland är jänkarna inte helt lätta att förstå sig på...
Nästa inlägg rör sista dagen i SF. Även denna innehöll en del promenerande, men också en hel del dramatik…
Förra vändan i San Francisco, innan det bar iväg till Kanada, bjöd som bekant på risigt väder. Både blåst och regn. Nu skulle det dock visa sig att vädergudarna skärpt till sig. SF visade sig från sin bästa sida och bjöd på strålande solsken.
Vi bode som nämnt i tidigare inlägg på Chancellor Hotel den här gången. Ett klart uppsving jämfört med King George under första vändan. Bättre sängar här, fräschare rum och lobby. Och inte minst slapp vi bo granne med hissen. Vi bestämde oss dock för att göra en comeback på Mason Café, samma ställe som vi käkade Eggs Benedict på en vecka tidigare. Efter detta blev det en tur med spårvagnarna och Powell&Hyde Line till Ghirardelli Square.
En vecka tidigare hade vi åkt med Powell&Mason Line. Den här gången var det Powell&Hyde Lines tur.
Union Square - med Chancellor Hotel till vänster.
Hyde Street med Alcatraz i bakgrunden.
Efter det blev det en riktigt rejäl långpromenad i solskenet. Vi spatserade först bort mot Golden Gate-bron, fram till Crissy Field innan vi vände och började gå åt andra hållet. Tillbaka på Ghirardelli Square blev det en Hot Fudge Sundae på självaste Ghirardelli. Helt magiskt gott. Dyrt men värt varenda cent. Riktigt stark rekommendation om ni skulle ha vägarna förbi!
Efter detta fortsatte vi vår promenad, förbi Fisherman’s Wharf, förbi Pier 39, förbi Ferry Building, längs med Embarcadero, ända fram till Bay Bridge. Det tog sin lilla tid men var med facit i hand ett mycket bra beslut att göra den här dagen - i det här vädret. Bilder följer.
Världens mest kända bro?
Bildtext överflödig. Ni vet vad den heter.
Downtown sett från vattnet.
Ferry Building.
Dags att dra igång ornitolog-BC igen. Det var inte bara i Revelstoke vi stötte på fåglar, utan även under vår promenix i SF. En riktigt häftig liten rackare här och vi gissade på att det är en kolibri. Någon som kan bekräfta?
Förra vändan i SF blev det som bekant basket i Chase Center och Golden State Warriors-Dallas Mavericks. Med Washington Wizards i stan den här gången fick det helt enkelt bli en favorit i repris och en basketmatch till. Vi åkte ut mot Chase Center i god tid, men möttes av ett folkhav som stod och köade till entréerna som precis öppnat. Vi snackar otroliga köer. Efter att lite försynt ha frågat några andra varför det var så mycket folk på plats så tidigt visade det sig att de första 10 000 personerna som kom in skulle få en gratis uppsättning ”Bobble Heads” föreställandes Steph Curry, Klay Thompson, Draymond Green och Andre Igoudala. Löjligt tyckte vi och valde att ta ett varv runt arenan för att vänta ut köerna. Men på ”baksidan” av Chase Center fanns givetvis andra entréer. Detta kan inte någon av de tusentals på ”framsidan” ha vetat om, eftersom det här var i princip folktomt. Bara att promenera rakt in, och även ta emot varsin uppsättning Bobble Heads.
Matchen var både bra och händelserik. Tyvärr saknades dock både Curry i Warriors, men detta hindrade inte laget från att vinna med 135-126. Även fint att få se Porzingis och Beal i Wizards live för första gången.
Det var alltså dessa gubbar folk köade i timmar för att komma över. Ibland är jänkarna inte helt lätta att förstå sig på...
Nästa inlägg rör sista dagen i SF. Även denna innehöll en del promenerande, men också en hel del dramatik…
bajenludde
New member
DAG 13: Tisdag 14 februari
Detta skulle bli en dag präglad av nervositet. Vi hade hela dagen framför oss att spendera inne i SF. Planet skulle lyfta klockan 20.20 på kvällen och ta oss tillbaka till Europa. För de som minns utresan så flög dock jag och mitt resesällskap från olika flygplatser, ARN och GOT. Detta innebar att vi hade olika bokningar. Vi var bokade i SAS Plus, men jag hade lagt bud med mina Eurobonuspoäng om uppgradering på båda våra bokningar. Utöver att vi stod på olika bokningar så var jag vid tillfället EBG medan mitt resesällskap var statuslös. Budet som var lagt var 22 000 poäng per bokning, vilket var minsta möjliga. Eftersom jag inte tänkt till hela vägen så innebar detta att det fanns en möjlighet att en av oss blev uppgraderad men inte den andre. Under basketmatchen dagen innan, 24 timmar innan avgång fick jag mycket riktigt ett meddelande om att min uppgradering gått igenom. För resesällskapet hände dock ingenting. Detta förtog en stor del av glädjen att ha blivit uppgraderad - eftersom jag självklart prioriterar sällskapet jag reser med över kabinklassen. Att dela upp oss kändes som ett väldigt tråkigt alternativ.
Nåväl, det fanns ingenting annat att göra än att vänta. Planer började skissas upp i huvudet om att efterfråga uppgradering vid disk, eller att helt enkelt fråga om jag kunde bli ”nedgraderad” till Plus igen. Detta gjordes över en magisk våffelfrukost, på ett ställe precis bredvid hotellet.
Frukost på amerikanskt vis på Sear's Fine Food. Rekommenderas!
Nervositeten höll i sig under förmiddagen. Den spenderades genom att ta sig till Painted Ladies medelst apostlahästarna. Vi funderade vad det var i staden vi ännu inte hade sett och kom fram till att just Painted Ladies och området ”Haight and Ashbury” var två vita fläckar. Det skulle visa sig vara ett mycket bra val att ta sig dit. Vädret av nästan lika bra som dagen innan och utsikten från Alamo Square var magisk.
Utsikten från Alamo Square - med Painted Ladies i förgrunden och San Franciscos skylten i bakgrunden.
Haight and Ashbury var som nämnt nästa anhalt. Området anses vara epicentret för flowerpower- och hippierörelsen under 1960-talet. Med Scott McKenzie i lurarna styrde vi stegen ditåt. Det skulle inte visa sig vara jättemycket att hänga i julgranen. Lite muralmålningar och turistiga hippieaffärer var det som fanns. Står man och väljer vad man ska göra under en San Francisco-resa så tycker jag faktiskt att man kan skippa detta område. Kul att ha sett, men inte mycket mer.
Vi fortsatte bortåt, fram till Golden Gate Park, där vi satte oss på en parkbänk i solen och vilade. Som om vi inte var nervösa nog kring vår flygning för kvällen så kom nu nästa grej som kastade bensin på elden. Rapporter kom om att SAS var utsatta för en IT-attack. Personer fick upp andras bokningar i SAS-appen och kunde se deras personliga uppgifter. Hur skulle detta påverka vår flygning senare under kvällen? Skulle vi över huvud taget komma i väg? Och hur skulle det påverka vårt uppgraderingsbud? När man gick in och tittade i appen så såg vi dock våra egna bokningar och ingen annan persons, vilket vi ändå tog som ett gott tecken.
Vi promenerade tillbaka hela vägen från Golden Gate Park till Union Square där vi åt en lättare sallad till lunch uppe på Cheesecake Factory i Macy’s-byggnaden. Det var nu exakt sex timmar kvar till avgång, men fortfarande inget besked om uppgraderingen eller om flygningen över huvud taget skulle bli av…
Sallad på Cheesecake Factory. Överraskande bra!
Men så en kvart senare plingade det plötsligt till i mejl-inkorgen. ”SAS Upgrade - Du vann budgivningen”. Tog ett glädjeskutt inne på kostymavdelningen på Saks Fifth Avenue när jag läste dessa ord på telefondisplayen. När det dessutom sedan gick att checka in oss på businessäten bredvid varandra var succén ett faktum. I samma veva kom lugnande besked om att inga flygningar skulle påverkas av IT-attacken. Vi kunde alltså andas ut och se fram emot en härlig businessresa hem!
Detta skulle bli en dag präglad av nervositet. Vi hade hela dagen framför oss att spendera inne i SF. Planet skulle lyfta klockan 20.20 på kvällen och ta oss tillbaka till Europa. För de som minns utresan så flög dock jag och mitt resesällskap från olika flygplatser, ARN och GOT. Detta innebar att vi hade olika bokningar. Vi var bokade i SAS Plus, men jag hade lagt bud med mina Eurobonuspoäng om uppgradering på båda våra bokningar. Utöver att vi stod på olika bokningar så var jag vid tillfället EBG medan mitt resesällskap var statuslös. Budet som var lagt var 22 000 poäng per bokning, vilket var minsta möjliga. Eftersom jag inte tänkt till hela vägen så innebar detta att det fanns en möjlighet att en av oss blev uppgraderad men inte den andre. Under basketmatchen dagen innan, 24 timmar innan avgång fick jag mycket riktigt ett meddelande om att min uppgradering gått igenom. För resesällskapet hände dock ingenting. Detta förtog en stor del av glädjen att ha blivit uppgraderad - eftersom jag självklart prioriterar sällskapet jag reser med över kabinklassen. Att dela upp oss kändes som ett väldigt tråkigt alternativ.
Nåväl, det fanns ingenting annat att göra än att vänta. Planer började skissas upp i huvudet om att efterfråga uppgradering vid disk, eller att helt enkelt fråga om jag kunde bli ”nedgraderad” till Plus igen. Detta gjordes över en magisk våffelfrukost, på ett ställe precis bredvid hotellet.
Frukost på amerikanskt vis på Sear's Fine Food. Rekommenderas!
Nervositeten höll i sig under förmiddagen. Den spenderades genom att ta sig till Painted Ladies medelst apostlahästarna. Vi funderade vad det var i staden vi ännu inte hade sett och kom fram till att just Painted Ladies och området ”Haight and Ashbury” var två vita fläckar. Det skulle visa sig vara ett mycket bra val att ta sig dit. Vädret av nästan lika bra som dagen innan och utsikten från Alamo Square var magisk.
Utsikten från Alamo Square - med Painted Ladies i förgrunden och San Franciscos skylten i bakgrunden.
Haight and Ashbury var som nämnt nästa anhalt. Området anses vara epicentret för flowerpower- och hippierörelsen under 1960-talet. Med Scott McKenzie i lurarna styrde vi stegen ditåt. Det skulle inte visa sig vara jättemycket att hänga i julgranen. Lite muralmålningar och turistiga hippieaffärer var det som fanns. Står man och väljer vad man ska göra under en San Francisco-resa så tycker jag faktiskt att man kan skippa detta område. Kul att ha sett, men inte mycket mer.
Vi fortsatte bortåt, fram till Golden Gate Park, där vi satte oss på en parkbänk i solen och vilade. Som om vi inte var nervösa nog kring vår flygning för kvällen så kom nu nästa grej som kastade bensin på elden. Rapporter kom om att SAS var utsatta för en IT-attack. Personer fick upp andras bokningar i SAS-appen och kunde se deras personliga uppgifter. Hur skulle detta påverka vår flygning senare under kvällen? Skulle vi över huvud taget komma i väg? Och hur skulle det påverka vårt uppgraderingsbud? När man gick in och tittade i appen så såg vi dock våra egna bokningar och ingen annan persons, vilket vi ändå tog som ett gott tecken.
Vi promenerade tillbaka hela vägen från Golden Gate Park till Union Square där vi åt en lättare sallad till lunch uppe på Cheesecake Factory i Macy’s-byggnaden. Det var nu exakt sex timmar kvar till avgång, men fortfarande inget besked om uppgraderingen eller om flygningen över huvud taget skulle bli av…
Sallad på Cheesecake Factory. Överraskande bra!
Men så en kvart senare plingade det plötsligt till i mejl-inkorgen. ”SAS Upgrade - Du vann budgivningen”. Tog ett glädjeskutt inne på kostymavdelningen på Saks Fifth Avenue när jag läste dessa ord på telefondisplayen. När det dessutom sedan gick att checka in oss på businessäten bredvid varandra var succén ett faktum. I samma veva kom lugnande besked om att inga flygningar skulle påverkas av IT-attacken. Vi kunde alltså andas ut och se fram emot en härlig businessresa hem!
bajenludde
New member
Det avslöjas i nästa inlägg, vilket förhoppningsvis kommer upp under kvällen 
bajenludde
New member
DAG 13: Tisdag 14 februari, fortsättning
Så var det då dags för hemresan. Glada i hågen över att både jag och mitt resesällskap blivit uppgraderade till Business såg vi till att hänga på låset och vara på plats på SFO i god tid. Incheckningen hade inte öppnat när vi kom fram, men trots detta hade vi en hel del personer framför oss i kön. Även ”icke business”-incheckningen var välfylld. Höll utkik efter BC-taggar på väskor, men såg ”bara” SAS egna Diamondtaggar på två stycken. När inckecningen väl öppnade gick det mycket smidigt. ”The lounge is United Polaris” sa damen bakom disken tydligt när hon lämnade över biljetten.
Säkerhetskontrollen tog lite längre tid än förväntat dock. Detta berodde till stor del på att jag blev stoppad vid pass-scanningen. Tjänstemännen uttryckte det som att mitt pass var ”för nytt” och att deras maskiner inte klarade av att läsa av det. De bad om ursäkt för detta och tvingades mata in mina uppgifter manuellt. Efter detta rullade det på fint. Till skillnad mot Arlanda så behövde inte elektronik tas ut ut handbagaget utan hela väskan kunde gå igenom maskinen ostört.
På SFO ligger Polarisloungen precis efter säkerhetskontrollen på utrikesterminalen. Mycket smidigt att slippa promenera i en halv evighet som på LAX, eller byta terminal som på ORD och EWR. Efter att ha blippat in oss gick vi rakt in och möttes av en i princip tom lounge med några få fåtöljer. Vi kliade oss i huvudet och undrade om vi gått fel. Vi vände tillbaka och insåg då att huvuddelen av loungen låg en trappa upp. Där skulle det visa sig att vi kommit helt rätt. Men här var det proppfullt och ytterst svårt att hitta en sittplats. Till slut lyckades vi dock med det och direkt kom en servitör fram. ”Would you like to try a pink rosé champagne, since it is Valentine’s Day?” frågade hon. Innan vi hann svara hade två glas ställts ner till oss och vi kunde inleda hemresan med lite skumpa.
Här kom svaret @Johan F - det firades definitivt med skumpa i loungen.
Efter att ha inmundigat roséchampagnen begav vi oss bort mot ”The Dining Room”. Där stötte vi dock på patrull. ”At least 45 minutes waiting time for a table” lät hovmästaren meddela. Vi valde dock att chansa på att vi skulle hinna. Rätt val skulle det visa sig, för 30 minuter senare plingade det till i telefonen och bordet var redo.
Jag valde att inte gå på den traditionella hamburgaren, vilken jag sett att många tagit i loungetråden här på forumet. Istället körde jag på Cioppino, en fiskgryta som tydligen skulle vara en lokal specialitet. Jag såg inte helt storheten i den (mest skaldjur och spad) men den var helt okej. Till efterrätt fick det bli den klassiska chocolate chip cookie med vaniljglass. Utsökt!
Chocolate Chip Cookie med glass.
Alla hjärtans dag-inspirerat tilltugg på buffén.
Polarisloungens huvudbar.
Serveringen tog sin lilla stund och det blev lite halvstressigt på slutet att hinna med. Men med glass och kaka i magen var vi mer än mätta och belåtna och lämnade loungen för att styra stegen bort mot gaten. Vår gate låg precis vid United Club-loungen, varför jag blev sugen på att gå in till den och se hur den såg ut. Mer än så skulle inte hinnas med på grund av kort om tid till boarding. När jag kom fram och skulle blippa biljetten såg loungepersonalen ut som frågetecken. ”You know that you are eligible to enter the Polaris lounge, right?” sa de försiktigt. När jag förklarade för dem att jag precis varit där men ville in i Clubloungen bara för att se hur den såg ut började de skratta. De hade inte varit med om detta förut, men sa att jag tycktes vara ”a true aviation lover” och släppte in mig. Loungen låg en trappa ner och var ganska liten, men jag tyckte ändå att buffén höll måttet!
Buffé hos United Club.
Valtentininspirerat tilltugg även hos United Club.
Efter någon minut lämnade jag loungen och klev upp för trappan igen. Personalen började återigen skratta när jag kom upp. ”Much better, right?” sa de och pekade i riktning mot Polarisloungen.
Efter detta var det dags för boarding och första benet på hemresan.
Flyg nummer 7: San Francisco-Köpenhamn, SK936, SFO-CPH.
Kabinklass: Business.
Avgångstid: 20:30.
Ankomsttid: 15:41.
Total flygtid: 10 timmar och 11 minuter.
Plats: 6F (Aisle).
Flygplan: LN-RKT, Airbus 330 (Bele Viking).
Bele Viking.
Det visade sig bli Bele Viking på hemvägen också, precis som på ditvägen. Väl på planet insåg vi direkt att vi skulle må som kungar i ett par timmar framåt. Efter att ha förtärt en del alkohol i loungen valde vi faktiskt att köra på tranbärsjuice istället för champagne som pre-departure drink.
Sätet för dagen - 6F.
Strax efter start började menyerna att delas ut. Om sidan tillåter mig att ladda upp så många bilder så följer här hur menyn såg ut på SK936 den 14 februari 2023. Den dekorativa framsidan som jag sett på bilder att SAS hade före pandemin saknades.
Efter detta delades varma handdukar ut. Som fördrink valde jag sedan en SASmopolitan. Till denna serverades varma cashewnötter. Nämnde jag att vi mådde som kungar?
Efter detta var det dags för servering. Till förrätt körde jag på rökt anka. Denna var otroligt bra. Överlägset bästa rätten jag ätit på ett flygplan. Till huvudrätt körde jag på short rib. Denna var också god, men inte i närheten av den fantastiska förrätten.
Den gudomliga förrätten.
Den väldigt bra huvudrätten.
Efter detta var det dags för dessert. CC hade varit riktigt bra hela vägen fram tills detta, men skulle nu visa sig kunna kliva upp på en till nivå. Vagnen kom ut och man undrade vad jag önskade till efterrätt. Jag svarade att jag efter viss tveksamhet bestämt mig för cheesecake. CC svarade då att jag inte behövde nöja mig med en efterrätt utan kunde få flera stycken. Jag tackade men sa att jag var nöjd med cheesecake. ”Är du säker? Man får inte vara blyg!” fick jag då till svar med en finurlig min. Därefter kom en lång utläggning om att jag nog kunde uppskatta åtminstone några ostar och dessertvin till det. Jag blev minst sagt charmad över att man valde att lägga tid på mig och tackade självklart ja. CC hade lätt bara kunnat dela ut min cheesecake och sedan fortsatt utan att jag hade reagerat. Men att man nu verkligen ville försäkra sig om att jag hade det bra var riktigt snyggt agerat i min bok! Bra gjort SAS! Att det dessutom smakade grymt gjorde inte saken sämre.
Dessert serverad med omtanke.
Efter maten var det filmtajm och med tanke på alla hjärtans dag gick jag på romcom-spåret. Först betades ”Crazy, Stupid, Love” av. Därefter blev det sömn. Efter att ha vaknat blev det dessutom ”He´s just not that into you”.
Flygningens snackbar. Inga polarrullar, men ändå helt okej frallor!
Efter detta var det dags för frukost. Det perfekta avslutet på resan. Förutom sedvanliga frukostsaker erbjöds även ett varmt alternativ i form av en ägg- och potatiskaka. Ingen jättehit, men snyggt att inte enbart köra på kall frulle. Det hela rundades sedan av med praliner från Hedh-Escalante. Det perfekta avslutet!
Därefter var vi framme i Köpenhamn och det var dags att kliva av. En fantastisk flygning var till ända och jag tackade särskilt CC innan jag klev av. De verkade genuint uppskatta det. Genrella tankar kring flygningen är att jag visserligen aldrig flugit något annat än SAS i Business, men ändå inte ser vad någon annan skulle göra för att toppa detta. Rationellt sett inser jag självklart att det går, men där och då var känslan att vi precis varit med om den perfekta flygningen.
Nu rundar vi av detta långa inlägg. Nästa inlägg blir troligtvis det sista på den här rapporten och rör benet CPH-ARN.
Så var det då dags för hemresan. Glada i hågen över att både jag och mitt resesällskap blivit uppgraderade till Business såg vi till att hänga på låset och vara på plats på SFO i god tid. Incheckningen hade inte öppnat när vi kom fram, men trots detta hade vi en hel del personer framför oss i kön. Även ”icke business”-incheckningen var välfylld. Höll utkik efter BC-taggar på väskor, men såg ”bara” SAS egna Diamondtaggar på två stycken. När inckecningen väl öppnade gick det mycket smidigt. ”The lounge is United Polaris” sa damen bakom disken tydligt när hon lämnade över biljetten.
Säkerhetskontrollen tog lite längre tid än förväntat dock. Detta berodde till stor del på att jag blev stoppad vid pass-scanningen. Tjänstemännen uttryckte det som att mitt pass var ”för nytt” och att deras maskiner inte klarade av att läsa av det. De bad om ursäkt för detta och tvingades mata in mina uppgifter manuellt. Efter detta rullade det på fint. Till skillnad mot Arlanda så behövde inte elektronik tas ut ut handbagaget utan hela väskan kunde gå igenom maskinen ostört.
På SFO ligger Polarisloungen precis efter säkerhetskontrollen på utrikesterminalen. Mycket smidigt att slippa promenera i en halv evighet som på LAX, eller byta terminal som på ORD och EWR. Efter att ha blippat in oss gick vi rakt in och möttes av en i princip tom lounge med några få fåtöljer. Vi kliade oss i huvudet och undrade om vi gått fel. Vi vände tillbaka och insåg då att huvuddelen av loungen låg en trappa upp. Där skulle det visa sig att vi kommit helt rätt. Men här var det proppfullt och ytterst svårt att hitta en sittplats. Till slut lyckades vi dock med det och direkt kom en servitör fram. ”Would you like to try a pink rosé champagne, since it is Valentine’s Day?” frågade hon. Innan vi hann svara hade två glas ställts ner till oss och vi kunde inleda hemresan med lite skumpa.
Här kom svaret @Johan F - det firades definitivt med skumpa i loungen.
Efter att ha inmundigat roséchampagnen begav vi oss bort mot ”The Dining Room”. Där stötte vi dock på patrull. ”At least 45 minutes waiting time for a table” lät hovmästaren meddela. Vi valde dock att chansa på att vi skulle hinna. Rätt val skulle det visa sig, för 30 minuter senare plingade det till i telefonen och bordet var redo.
Jag valde att inte gå på den traditionella hamburgaren, vilken jag sett att många tagit i loungetråden här på forumet. Istället körde jag på Cioppino, en fiskgryta som tydligen skulle vara en lokal specialitet. Jag såg inte helt storheten i den (mest skaldjur och spad) men den var helt okej. Till efterrätt fick det bli den klassiska chocolate chip cookie med vaniljglass. Utsökt!
Chocolate Chip Cookie med glass.
Alla hjärtans dag-inspirerat tilltugg på buffén.
Polarisloungens huvudbar.
Serveringen tog sin lilla stund och det blev lite halvstressigt på slutet att hinna med. Men med glass och kaka i magen var vi mer än mätta och belåtna och lämnade loungen för att styra stegen bort mot gaten. Vår gate låg precis vid United Club-loungen, varför jag blev sugen på att gå in till den och se hur den såg ut. Mer än så skulle inte hinnas med på grund av kort om tid till boarding. När jag kom fram och skulle blippa biljetten såg loungepersonalen ut som frågetecken. ”You know that you are eligible to enter the Polaris lounge, right?” sa de försiktigt. När jag förklarade för dem att jag precis varit där men ville in i Clubloungen bara för att se hur den såg ut började de skratta. De hade inte varit med om detta förut, men sa att jag tycktes vara ”a true aviation lover” och släppte in mig. Loungen låg en trappa ner och var ganska liten, men jag tyckte ändå att buffén höll måttet!
Buffé hos United Club.
Valtentininspirerat tilltugg även hos United Club.
Efter någon minut lämnade jag loungen och klev upp för trappan igen. Personalen började återigen skratta när jag kom upp. ”Much better, right?” sa de och pekade i riktning mot Polarisloungen.
Efter detta var det dags för boarding och första benet på hemresan.
Flyg nummer 7: San Francisco-Köpenhamn, SK936, SFO-CPH.
Kabinklass: Business.
Avgångstid: 20:30.
Ankomsttid: 15:41.
Total flygtid: 10 timmar och 11 minuter.
Plats: 6F (Aisle).
Flygplan: LN-RKT, Airbus 330 (Bele Viking).
Bele Viking.
Det visade sig bli Bele Viking på hemvägen också, precis som på ditvägen. Väl på planet insåg vi direkt att vi skulle må som kungar i ett par timmar framåt. Efter att ha förtärt en del alkohol i loungen valde vi faktiskt att köra på tranbärsjuice istället för champagne som pre-departure drink.
Sätet för dagen - 6F.
Strax efter start började menyerna att delas ut. Om sidan tillåter mig att ladda upp så många bilder så följer här hur menyn såg ut på SK936 den 14 februari 2023. Den dekorativa framsidan som jag sett på bilder att SAS hade före pandemin saknades.
Efter detta delades varma handdukar ut. Som fördrink valde jag sedan en SASmopolitan. Till denna serverades varma cashewnötter. Nämnde jag att vi mådde som kungar?
Efter detta var det dags för servering. Till förrätt körde jag på rökt anka. Denna var otroligt bra. Överlägset bästa rätten jag ätit på ett flygplan. Till huvudrätt körde jag på short rib. Denna var också god, men inte i närheten av den fantastiska förrätten.
Den gudomliga förrätten.
Den väldigt bra huvudrätten.
Efter detta var det dags för dessert. CC hade varit riktigt bra hela vägen fram tills detta, men skulle nu visa sig kunna kliva upp på en till nivå. Vagnen kom ut och man undrade vad jag önskade till efterrätt. Jag svarade att jag efter viss tveksamhet bestämt mig för cheesecake. CC svarade då att jag inte behövde nöja mig med en efterrätt utan kunde få flera stycken. Jag tackade men sa att jag var nöjd med cheesecake. ”Är du säker? Man får inte vara blyg!” fick jag då till svar med en finurlig min. Därefter kom en lång utläggning om att jag nog kunde uppskatta åtminstone några ostar och dessertvin till det. Jag blev minst sagt charmad över att man valde att lägga tid på mig och tackade självklart ja. CC hade lätt bara kunnat dela ut min cheesecake och sedan fortsatt utan att jag hade reagerat. Men att man nu verkligen ville försäkra sig om att jag hade det bra var riktigt snyggt agerat i min bok! Bra gjort SAS! Att det dessutom smakade grymt gjorde inte saken sämre.
Dessert serverad med omtanke.
Efter maten var det filmtajm och med tanke på alla hjärtans dag gick jag på romcom-spåret. Först betades ”Crazy, Stupid, Love” av. Därefter blev det sömn. Efter att ha vaknat blev det dessutom ”He´s just not that into you”.
Flygningens snackbar. Inga polarrullar, men ändå helt okej frallor!
Efter detta var det dags för frukost. Det perfekta avslutet på resan. Förutom sedvanliga frukostsaker erbjöds även ett varmt alternativ i form av en ägg- och potatiskaka. Ingen jättehit, men snyggt att inte enbart köra på kall frulle. Det hela rundades sedan av med praliner från Hedh-Escalante. Det perfekta avslutet!
Därefter var vi framme i Köpenhamn och det var dags att kliva av. En fantastisk flygning var till ända och jag tackade särskilt CC innan jag klev av. De verkade genuint uppskatta det. Genrella tankar kring flygningen är att jag visserligen aldrig flugit något annat än SAS i Business, men ändå inte ser vad någon annan skulle göra för att toppa detta. Rationellt sett inser jag självklart att det går, men där och då var känslan att vi precis varit med om den perfekta flygningen.
Nu rundar vi av detta långa inlägg. Nästa inlägg blir troligtvis det sista på den här rapporten och rör benet CPH-ARN.