Reserapport - Roadtrip i Nordöstra USA + nyttan av Lufthansas statusmatchning

[amerikatt]

Hej vänner! Tänkte bidra med min första reserapport här och även om tröttheten slog till särskilt under flygningarna, hoppas jag att ni får ut något av denna rapport till Amerikatt. Detta skrivs dagen efter att vi landade då resan är i färskt minne och jetlaggen lagom hanterbar. Rapporten inkluderar flyg, lounger, bilhyra och resan i sig.



Låt oss börja från början. Resan bokades i höstas med en *A 2-4-1 och landade på 130 000 poäng. Inklusive skatter gick samtliga flyg på cirka 3000 kronor per person vill jag minnas. Som tur är min reskamrat, mor Amerikatt, inte kinkig med många byten och jag lyckades få ned sju legs till sex, så det var ju iaf något, även om det blev långa resdagar åt båda hållen.



Flygmönstret såg ut som följer:

ARN-VIE Austrian Business

VIE-FRA Austrian Business

FRA-BOS Lufthansa Business

JFK-FRA Lufthansa Business

FRA-ZHR Swiss Business

ZHR-ARN SAS Connect Plus



I första inlägget stannar vi i Europa och inleder resan från Stockholm. Då vårt flyg avgick 06.30 från ARN blev det inte mycket sömn, utan en taxi till ARN. Guldloungen åt vi någon slags vidrig frukost i, men då jag hört talas gott om Austrians intra-Europabusinessmat, höll vi det minimalt med ätandet i loungen. Väl på planet, en riktigt gammal trotjänare (Airbus A320) med gammal kabin, spelades nästan komiskt Wienervals som någon slags hissmusik medan vi boardade. De rödklädda flygvärdinnorna var vänliga, men jag kunde inte låta bli att tycka synd om dem då de såg ut som tomtens hjälpredor och undrade tyst för mig själv om det finns fulare uniformer än Austrians. De var noga med gardinerna i den endast 3 rader långa businessdelen och servicen var ypperlig. En av oss åt vegetariskt och hade förbokat och fick en förvånansvärt god frukost och den andre en god omelett till frukost. Till detta serverades någon slag kvarg som även den var god.

Väl framme i Wien hade vi några timmar att slå ihjäl. Som tur var inte mer än så. Jag har varit i Wien förut, men inte spenderat mycket tid på flygplatsen och tacksamt var väl det. Den kändes periferisk och Senator-loungen var ungefär lika spännande som T4s inrikeslounge en gång i tiderna. Här kommer dock en poäng in som var MYCKET fördelaktig genom hela resan, då vi flög inom Lufthansagruppen rakt igenom (utom sista benet). Statusmatchningen till Senator kom verkligen till användning och vi blev bemötta mycket väl både i luften och på marken tack vare detta. Inser att detta inlägg blir för långt om jag även pratar om loungen(erna) i FRA, så mer om det i nästa inlägg. Avslutar istället med en bild från Senatorloungen i Wien och mat och efterrätt VIE-FRA (som flögs i en Embraer 195 där de glömde både gardiner och säkerhetsgenomgången!).

 

[Hachans]

amerikatt skrev:Hej vänner! Tänkte bidra med min första reserapport här och även om tröttheten slog till särskilt under flygningarna, hoppas jag att ni får ut något av denna rapport till Amerikatt. Detta skrivs dagen efter att vi landade då resan är i färskt minne och jetlaggen lagom hanterbar. Rapporten inkluderar flyg, lounger, bilhyra och resan i sig.Låt oss börja från början. Resan bokades i höstas med en *A 2-4-1 och landade på 130 000 poäng. Inklusive skatter gick samtliga flyg på cirka 3000 kronor per person vill jag minnas. Som tur är min reskamrat, mor Amerikatt, inte kinkig med många byten och jag lyckades få ned sju legs till sex, så det var ju iaf något, även om det blev långa resdagar åt båda hållen.Flygmönstret såg ut som följer:ARN-VIE Austrian BusinessVIE-FRA Austrian BusinessFRA-BOS Lufthansa BusinessJFK-FRA Lufthansa BusinessFRA-ZHR Swiss BusinessZHR-ARN SAS Connect PlusI första inlägget stannar vi i Europa och inleder resan från Stockholm. Då vårt flyg avgick 06.30 från ARN blev det inte mycket sömn, utan en taxi till ARN. Guldloungen åt vi någon slags vidrig frukost i, men då jag hört talas gott om Austrians intra-Europabusinessmat, höll vi det minimalt med ätandet i loungen. Väl på planet, en riktigt gammal trotjänare (Airbus A320) med gammal kabin, spelades nästan komiskt Wienervals som någon slags hissmusik medan vi boardade. De rödklädda flygvärdinnorna var vänliga, men jag kunde inte låta bli att tycka synd om dem då de såg ut som tomtens hjälpredor och undrade tyst för mig själv om det finns fulare uniformer än Austrians. De var noga med gardinerna i den endast 3 rader långa businessdelen och servicen var ypperlig. En av oss åt vegetariskt och hade förbokat och fick en förvånansvärt god frukost och den andre en god omelett till frukost. Till detta serverades någon slag kvarg som även den var god.Visa bifogad bild 155045Visa bifogad bild 155046Väl framme i Wien hade vi några timmar att slå ihjäl. Som tur var inte mer än så. Jag har varit i Wien förut, men inte spenderat mycket tid på flygplatsen och tacksamt var väl det. Den kändes periferisk och Senator-loungen var ungefär lika spännande som T4s inrikeslounge en gång i tiderna. Här kommer dock en poäng in som var MYCKET fördelaktig genom hela resan, då vi flög inom Lufthansagruppen rakt igenom (utom sista benet). Statusmatchningen till Senator kom verkligen till användning och vi blev bemötta mycket väl både i luften och på marken tack vare detta. Inser att detta inlägg blir för långt om jag även pratar om loungen(erna) i FRA, så mer om det i nästa inlägg. Avslutar istället med en bild från Senatorloungen i Wien och mat och efterrätt VIE-FRA (som flögs i en Embraer 195 där de glömde både gardiner och säkerhetsgenomgången!).Visa bifogad bild 155049Visa bifogad bild 155050Klicka för att utvidga...

Det är helt ofattbart hur Austrian kan ha en så usel lounge på sin hemmabas, samtidigt som en av tredjepartsloungerna som exempelvis Finnair och KLM använder lätt kvalificerar sig som en av de bästa i Europa.

 

[amerikatt]

Hachans skrev:Det är helt ofattbart hur Austrian kan ha en så usel lounge på sin hemmabas, samtidigt som en av tredjepartsloungerna som exempelvis Finnair och KLM använder lätt kvalificerar sig som en av de bästa i Europa.Klicka för att utvidga...

Bra att ha i åtanke vid nästa besök i Wien. Vi spenderade ofattbart nog hellre tid i Jamie's Italian än i loungen och jag är ändå en (ytterst liten) bidragande orsak till att stället inte gick runt i Stockholm pga för få matgäster och tvingades stänga.

 

[amerikatt]

Del två: Loungerna i Frankfurt



Känns som att det här kräver ett eget inlägg, då vårt flyg försenades rätt kraftigt och vi fick 4 timmar utöver de redan tilltänkta fem timmarna på Frankfurts flygplats. Vi landade i T1 och gick helt sonika till Panorama-loungen, då jag läst här på forumet att det var fint. Stod och nästan bråkade med damen i entrén om att jag ville komma in för att se hur loungen ser ut, medan hon, i all välmening, insisterade på att "inte ska väl du sitta i en vanlig businesslounge när du har tillgång till Senator". Mor Amerikatt förstod inte varför vi inte kunde ta första bästa som damen hänvisade till, så gav upp efter en stund och gick till Senator A-loungen. Den var fullsmockad en tisdag efter lunch, men rymlig och snygg.



Efter att ha ätit goda platsgjorda wraps av därvarande kock förflyttade vi oss sakteliga utanför Schengen där det var folktomt (massiv terminal med tanke på mängden folk) och till Senator Z-loungen som var än mer folktom, men desto finare. I stort sett identisk med A-loungen, men mycket större, bättre sovutrymmen, bra dusch (var dags för det nu) och sjukt mycket god mat. Då det var fotbolls-EM var temat genomgående med allt från banderoller till godis till efterrätter samt storbildsskärm där jag blev vän med en holländare och en engelsman över en match. Här satt vi bra länge.



Nedan följer bildkavalkad från loungerna. Jag fotade friskt tills någon kom fram och frågade om jag jobbade för Lufthansas räkning. Sa dumt nog att jag bara var passagerare, varpå jag beordrades att sluta med fotograferandet då de är måna om gästernas integritet. Då det var vi +5 amerikaner i den massiva ytan ser jag inte riktigt problemet, men förstår att principer är principer och ska hållas fast vid, särskilt i Tyskland. Efter detta var det avgång till gate Z69 (typ en kilometer dit från loungen, kändes det som, men för hälsans skull gick jag dit och tillbaka några gånger och min motionsklocka gav mig 100% för dagen redan i FRA).

 

[jannes]

Med sådana bilder kunde du nästan väl ha jobbat för LH, bravo!

 

[amerikatt]

FRA - BOS. Äntligen. Vi boardar i C och får - inte ta till vänster - utan gå in via framdelen av planet. Prioboardingen sköttes för övrigt ypperligt. Första gången i C hos Lufthansa och jag har läst och sett många, många recensioner om hur urholkad och daterad produkten är, men som optimist valde jag att se de goda delarna av det hela. Personalen var fantastisk och inte tyskt brysk alls. De tilltalade mig med herr [efternamn] och efter ett tag var jag tvungen att säga att förnamnsbasis var okej för min del. Flyget var angenämnt och inget att anmärka på här. Börjar med lite flygbilder så är det avklarat. Det var en 2-2-2 konfiguration som funkade utmärkt om man reste tillsammans med en bekant, men hade jag haft en okänd resekamrat hade det blivit jobbigt att behöva väcka denne mitt i sömnen då alla säten inte har aisle access. Jag förstår en del av klagomålen och tycker att t.ex. SAS har en bättre produkt i C, men så överdrivet dåligt var det inte som vissa recensenter vill ge till känna.

Varma handdukar sprangs det med flertalet gånger under flyget och man fick nötter och champagne vid avgång. En Roederer om jag inte missminner mig. Jag tog apelsinjuice och överlät champagnedrickandet till mor Amerikatt. Vad jag däremot njöt av var Der Deutsche Bierkultur som var fint representerat under flygningen. En sisådär åtta öl att välja mellan och däribland några alkoholfria goda alternativ. Det enda jag har att klaga på under flygningen är de hopplöst urgamla styrningsmekanismen för IES (trådbunden fjärrkontroll som är svårmanövrerad) samt faktum att man som resenär i C + Senatorstatus måste betala för wifi. Nu kan det ju de facto vara skönt att vara frånkopplad helt under flygningen och njuta av den istället, men rent principiellt borde det ingå. Maten då?

Vita dukar, porslin, flertalet bestick. Glas efter behag. Där satt allt som det skulle. Då en av oss åt vegetariskt var det förvisso gott, men inte så fotovänligt. En del vegetariska maträtter såg rentav dubiösa ut, men smakade förhållandevis gott. Kötträtterna och den goda äppelpajen var däremot riktigt trevliga. Inte samma standard som en sjukligt god wagyubiff jag ätit på SAS flera år sedan, men ändå mört och gott. Helt klart i standard med en transatlantisk businessflyning. Innan vi landade serverades en mindre måltid ur ett urval smårätter.



Nu till de första Senatorperksen. Utöver tillgång till Senatorlounger och att de tilltalade oss med efternamn både vid boarding och när vi satt oss ned var självfallet trevligt, MEN jag lämnade kvar en av två mobiler på flyget. Direkt efter att vi anlänt till hotellet ringer någon från Lufthansa i Tyskland upp min mor (vars nummer också fanns listat i bokningen) och frågar om vi saknar en mobil. Det visste vi inte att vi gjorde förrän de informerat oss om detta, men tänkte att fasiken, vi har redan rest i sisådär 20 timmar, kommit fram till hotellet och nu ska vi tillbaka till flygplatsen, men icke. Flygvärdinnorna bodde av en slump på samma Hyatt i Boston som vi och hade med sig mobilen till hotellet när det framgick var vi bodde. Det finns såklart många spekulationer i detta. Då jag inte är en van LH-resenär till vardags vet jag inte om detta hade skett oavsett status och huruvida man själv fått ombesörja avhämtningen av telefonen, om LH hade koll på vår "first night of residence" via bokningen, osv, men jag upplevde åtminstone detta som något oerhört fint, serviceinriktat och jag vill tro att något av bemötandet hade med status och bokningsklass att göra.



Nästa inlägg kommer att sammanfatta själva resan i nordöstra USA inklusive 9 dagars bilhyra och jag ska försöka göra det koncist och inte till en reseblogg i sig.

 

[palmen]

amerikatt skrev:En sisådär åtta öl att välja mellan och däribland några alkoholfria goda alternativ.Klicka för att utvidga...

I First fick jag välja på två öl...

Med andra ord bättre att flyga Business 

 

[amerikatt]

palmen skrev:I First fick jag välja på två öl...Med andra ord bättre att flyga BusinessKlicka för att utvidga...

Haha, det var visst bara fem ölsorter. Bifogar menyerna från hemresan i kommande inlägg. 

 

[amerikatt]

Dag 1-3 Boston



Så, vänner. Insåg när jag började köra upp bilder att ingen skulle orka bläddra igenom hela resan (Boston - Plymouth - Philadelphia - DC - Syracuse - Vermont - New Hampshire - Boston + NYC) i ett enda svep, så delar upp det i fler inlägg. Den här delen av resan är själva marknärvaron i USA och kan skippas av den som inte är överdrivet förtjust i en drös bilder därifrån. Hoppas dock att någon finner nöje av dessa. 



Vi började i Boston med tre nätter, för att fira in 4th of July i staden med ett av landets mäktigaste firanden. Vi satt på floden av Charles River och lyssnade på symfoniorkesterkonsert i två timmar som avslutades med en 30 minuter lång kavalkad av fyrverkerier av sällan skådat slag. I Boston gjorde vi det mesta som staden har att erbjuda och för att inte trötta ut läsaren ska jag inte gå in på detaljer, utan bifogar lite bilder som ger en glimt av hur jag upplevde staden. Detaljrikedom kan bjudas på åt den som önskar, men "måsten" i Boston är att gå en historisk vandring på Freedom Trail, åka vattentaxi, besöka Faneuil Hall samt intilliggande marknadshallen Quincy Market, att gå runt i Boston Common, att äta donuts (Dunkin Donuts grundades här) och njuta av att gå så mycket som möjligt. Staden är väldigt gångvänlig och ska man längre bort finns utmärkt kollektivtrafik. Vi valde till exempel att gå till Cambridge/Harvard och ta tricken tillbaka, då 25 000 steg den dagen fick vara nog. Det listade är något turistigt, men för den som söker autentiska smakupplevelser så är en Chowder ett måste, dock gärna lite längre bort från centrum. Little Italy och Chinatown bjuder på exakt det namnen utlovar, medan högklassiga kulinariska upplevelser finns i South Boston Waterfront, som för övrigt är ett sjukt snyggt exempel på hur ett nedgånget hamnområde förvandlas till välfungerande bostads- och kontorsområde.

Sist i raden en bild på utsikten från hotellet. Vi valde Hyatt Regency Boston Harbor med utsikt mot stan och det var det värt. Galet fina vyer både dag som kväll och enkelt att ta sig över med vattentaxi som stannade till precis utanför. Rätt skönt också med närheten till Boston Logan, då vi landade sent första kvällen, men flygbullret hörs inte in i hotellet. Alls! Det var även nära biluthyrningen (samtliga stora bolag samlade i ett kluster intill flygplatsen) som kommer härnäst.

 

[juancarlos]

Fantastiska bilder och härlig reserapport

 

[Brandten]

Bilderna från loungen var out of this world! Skicka till Lufthansa och be de byta ut deras egna.



Vad fotar du med för utrustning?

 

[amerikatt]

Brandten skrev:Bilderna från loungen var out of this world! Skicka till Lufthansa och be de byta ut deras egna.Vad fotar du med för utrustning?Klicka för att utvidga...

Borde nog göra det. Då skulle den där "trevliga" medarbetaren vara den första jag går fram till och säger att jag faktiskt fotar för Lufthansa, haha.



Fotar med en Sony A7R V + lite olika objektiv. I det här fallet ett 70-200 som klarar det mesta. 

 

[amerikatt]

Dag 4-6 - Roadtripen börjar på riktigt



Dagarna i Boston var sköna, men nu kliade det i fingrarna över att komma iväg på vår östkustresa som vi så länge planerat. Hotellet erbjöd en airport shuttle som vi tog till biluthyrningen, men avståndet var så kort att vi även kunde ha gått dit. Nu var det främst för att slippa dras med väskor som vi var lata. Som en parentes kan nämnas att Hyatts airport shuttle var bekväm även i det syftet att en av tunnelbanelinjerna går till flygplatsen och sen kunde man bara ringa hotellet och be dem hämta dig därifrån om man inte orkar gå. Några gånger gick vi och det är en fin promenad längs vattnet med en evigt glittrande skyline som bakgrund. Det är en väldigt trygg stad, även sent på kvällen, nog för att man numera får vara streetsmart vare sig man är i centrala Boston eller Säffle för den delen.



Framme vid biluthyrningen väntar en timmeslång kö till AVIS. Mor Amerikatt blev förtvivlad, men jag har inte orkat förklara i detalj hur nördig jag är och vad jag håller på med på fritiden (dvs lusläser flygforum, har ett förråd av torktumlarbollar, genom åren gjort en MR och snart kommer göra en väldigt omständlig flygrutt till HEL (ARN-BRU-CPH, CPH-BRU-WAW, WAW-FRA-HEL) bara för att förlänga Senatorskapet ytterligare ett år...). Jag sa till henne att vi inte behöver stå i kön, utan kunde gå till ett separat område för AVIS President's Club som ju som välbekant matchas med bland annat SAS Gold. Vi gick smidigt in i en luftkonditionerad kub och på fem minuter hade vi nycklarna i handen. För den som inte vet är fördelarna med President's Club att man får åtminstone en garanterad uppgradering (dubbel under helger), gratis extra förare och säkert annat finstilt som jag inte rabblar upp nu. Jag hade bokat en Camry, men fick glädjande nog en mini-SUV, dvs en Toyota RAV4, även detta en glad överraskning för mor min. Det här blev vårt andra hem i nio dagar framöver. En bekväm kärra som glatt rymde tre resväskor och annat bråte.



Första dagen på vägen slowstartade vi och hade bokat in en Whale Watching-kryssning i Plymouth. Ni vet, där det finns en sten där Mayflower lade till med allra största säkerhet... (ja, vi såg även den inhägnade och kameraövervakade stenen, inget att ha på en bucket list direkt). Det här var väl investerade pengar. Fyra timmar ute till havs i fint väder där vi tog oss norr om Cape Cod och hade en marinbiolog som berättade var man skulle stå för att se valar. På den föregående turen (två per dag) hade de bara sett en val. Under vår tur sa hon med gråten i halsen att hon aldrig sett så många valar på en och samma gång och att vi var lyckligt lottade. Det var vi. Valarna formligen tornade upp sig bredvid båten och deras vattenfontäner syntes till höger och vänster och alla håll. Här en bild från det magiska. Har massvis fler, men ni klarar nog bara av en stjärtfena i taget, såvida det inte är flygplan det gäller.

Om man kollar in damerna här så hade de nog betydligt fler alkoholhaltiga drycker än vi hade på vår båt, som också var betydligt större.

Efteråt gick vi runt i den mycket pittoreska staden Plymouth som är en av otaliga mysiga småstäder i New England. Har redan planerat att nästa RT ska vara uteslutande där och med ett måstestopp på flera dagar någonstans i Cape Cod. Vi åt glass, njöt av vackra hus och stötte på resans första egentliga problem. Att det skulle vara dyrt under 4th of July visste jag och hade därför bokat hotellet i Boston i god tid. Jag hade dock missat att dagen inföll på en torsdag vilket innebar att 4-7 juli var något så ovanligt som en långhelg för amerikaner. Kustremsorna i Massachusetts, Rhode Island och Connecticut var så gott som slutsålda. Har aldrig haft någon nytta av en statusmatching till Best Western Diamond Select, men nu hade vi ändå någon nytta även av den. I en obskyr ort inåt landet bodde vi således i ett BW till ett medlemspris som var det billigaste i hela delstaten, typ. Vill alltså helst inte bo på ställen där tidigare gäster hittat knivar i sängen osv. Till det fördelaktiga priset för vad ett standardrum på Grand Hôtel i Sthlm kostar fick vi alltså ett BW som jag helst glömmer. Det låg åtminstone nära intressanta restauranger och en Walmart, så vi hade kvällsförströelse om vi ville se 'How the Other Half Lives'. Vi slocknade dock tidigt. Vi hade tänkt åka till Newport, RI, men det hade cirka 100 000 andra människor också tänkt, så vi skippade det och åkte till en annan idyllisk stad, Westport, CT. Här gick vi runt, lunchade och njöt av den halvan av befolkningen vi inte fick se i området runt BW.

Fyrar var ett måste, så hade lagt in x antal sådana i rutten. Efter lunch kände vi oss ändå så pigga att vi beslutade oss för att köra hela vägen till Philadelphia samma dag. Med ett stopp på ett av landets billigaste outlet malls i New Jersey var vi i Philly kring nio på kvällen. Hade bokat ett ganska roligt och annorlunda hotel som hör till IHS, The Kimpton Hotel Monaco Philadelphia. Kan varmt rekommenderas och läget är fenomenalt. Första bilden nedan är utsikten från fönstret, dvs här har du allt som har med USA:s födelse att göra inom några hundra meter.

I Philadelphia gjorde vi allt det man "måste". Vi åt en Philly Cheese Steak, såg The Liberty Bell, besökte Betsy Ross hus (hon som sydde första flaggan), såg trapporna Rocky sprang uppför i den ikoniska scenen, osv. Jag vet inte varför, men jag fick ingen känsla för Philadelphia och tro mig, jag försökte och ville verkligen gilla staden. Jämfört med Boston som är minst lika rikt på historia var det ändå platt fall för mig. Jag hade förväntat mig något mer, men kan inte sätta fingret på vad. I solnedgången redan samma dag körde vi vidare till Washington D.C., som får bli min cliffhanger till nästa inlägg.

 

[cjr]

Riktigt fina bilder!

 

[chazzie]

Underbart! Smög själv runt i NE i augusti ifjol, fantastisk del av USA, men det vet även jänkarna själv i alla fall då var det väldigt mycket folk, speciellt ute efter kusten i ställen som Bar Harbor mm.

 

[resen%C3%A4ren]

amerikatt skrev:hade bokat in en Whale Watching-kryssningKlicka för att utvidga...

Tack för en fin rapport med utsökta bilder.

Whale-Watching är något som måste upplevas!

 

[amerikatt]

Resenären skrev:Tack för en fin rapport med utsökta bilder.Whale-Watching är något som måste upplevas!Klicka för att utvidga...

Tack för att du tagit dig tid att läsa! Det är verkligen ett minne för livet!

 

[idleswede]

Fantastiska bilder!

 

[amerikatt]

Dag 7-9 Washington DC + Upstate NY (+överraskningmomentet Vermont)​

Beklagar glappet mellan inläggen, men jobbet satte igång efter semestern och det med besked. Tänkte kompensera med ett lite längre inlägg och ta vid där jag slutade sist. Vi anlände till ett fullkomligt magiskt Washington DC i högsommarskrud. Lite för varmt för vissa, men vi njöt (38 grader). Bara man ser till att dricka mycket och äta glass så håller man sig i form. Nåväl, vi checkade in på ett maffigt hotell jag gärna besöker åter. Hyatt Regency Capitol Hill, bara ett stenkast från Capitolium och därmed väldigt nära till alla sevärdheter.

Hotellet hade en bra, men dyr, valet service och hotellet i sig megalomaniskt, som det mesta i DC. Höjden på byggnaderna i staden är reglerad, medan volymen inte är det, det vill säga, man får bygga grandiost på bredden i stället. Hela stället ter sig mer som en flygplats (gillas!) än ett hotell, komplett med butiker, restauranger, bankomater, frisör osv.



Jag har besökt DC i körsbärsblomningen och det är otroligt vackert, men det här är en stad som jag inte blir trött på. Då mor min inte varit här tidigare besökte vi de viktigaste monumenten, Vita Huset, och en kraftigt begränsad rundvandring i Capitolium. När jag var här som tonåring kunde man fritt komma in i de kammare ledamöterna samlas i, men nu var det utom räckhåll. Trist utveckling, men fullt förståeligt efter 6 januaris härjanden.

På vägen upp till Upstate NY åkte vi genom Pennsylvania och jag hade en konkret resplan för att leva in mig i mina drömmar om Broarna i Madison County, så vi hade ett antal covered bridges längs rutten. Mitt i resan frågar mor mig om det är onsdag idag, varpå jag svarar att det är tisdag. Hon hävdar bestämt att det måste vara onsdag, då vi ska vara tillbaka i Boston på torsdag. Vi drar bilen åt sidan och skrattar åt vår resehets. Vi har alltså anlänt till Syracuse, NY en dag för tidigt och vips står vi där utan vare sig övernattning eller planer. Jag har alltid velat besöka Vermont, så vi styr skutan ditåt, samtidigt som vi kollar in vad som finns på vägen. Ett magiskt vattenfall i en gammal industristad var en sån där gömd pärla som bara kan upplevas med en spontan och oplanerad del av en roadtrip.

Vi övernattade i Killington, Vermont, i en Ski Lodge (inte lilla ladan på bilden nedan) som förde tankarna till Twin Peaks. Bergen, träden, floderna, till och med det plötsliga skyfallet, kändes oerhört välkomnande och underbart. Vi bestämde oss för att komma tillbaka hit under hösten då träden byter skepnad till ett infernaliskt vackert konstverk med sina löv. Några höstar i Adirondacks har gett mig försmak på hur landskapet i Vermont kan te sig. Nöjda med att ha prickat in ytterligare både Vermont och New Hampshire där vi stannade i en outlet mall, igen, begav vi oss tillbaka mot Boston. Denna sträcka innehåller inte några spännande hacks i form av status, mer än att Hotels.com-guldet gav oss ett lite bättre rum på Ski Lodgen vi bodde på. Mer konkret resenördsdetaljerat i nästa inlägg! 

 

[thomasn]

Makalösa bilder! Tack!