Tokyoresa med 14-åring

[jonatan79]

Dagens utflyktsmål blev Shibuya. I stället för att ta tunnelbanan till detta närliggande område valde ”vi” efter frukosten att i stället att promenera dit, vilket vissa av oss tyckte var än bättre idé än andra, i syfte att få en känsla för hur stor denna stad är. Ca 3,5 km närmsta vägen enligt kartappen tog oss först genom ett japanskt bostadsområde.

En bit längre fram kom vi till en stor vacker park, med något stort tempel som vi inte tog en avstickare för att titta på.

Plötsligt tog parken slut och vi kom ut vid stationen Harajuku. Lugnet och fridfullheten förbyttes abrupt mot ett turistigt myller.

Stora varuhus och märkesbutiker kantade gatorna. Vi drogs med i folkströmmen mot Shibuya och dess stora övergångsställe.

Sonen uppmärksammade några svenska inslag.

Vi tog en liten paus från promenerandet på ett kafé tvärs över gatan från IKEA-butiken. Förutom kaffe och té verkar spagetti vanligt att erbjuda på kaféer här. Efter köande och vår tur att beställa fick vi frågan om vi skulle sitta här eller ta med. Om vi ville sitta här skulle vi tydligen satt oss först, så vi behövde göra det och sen komma tillbaka och köa igen. Sittplats på övervåningen som brukligt. Trots det serverades vi ändå i ta-med-koppar. Varsin Royal Milk Tea blev det.

Lyxbutiker och billiga småbutiker samsades på samma gata.

I ett varuhus kände jag igen färgen och typsnittet för Muji.

De sålde utöver såna varor som säljs i deras butiker i Europa även bland annat kylskåp (som verkade lite rackligt) och torkad fisk och andra matvaror.

I Shibuya såg vi även lite mer civil olydnad i form av klotter och klisterlappar, men företrädesvis relativt prydligt avgränsad till stadsdelens gråa elskåp.

Att åka skateboard har tydligen också ansetts vara ett otyg här.

Vi tog tunnelbanan tillbaka till Shinjuku. Trångt i vagnarna, så vi kom inte med det första tåget men eftersom de flesta artigt köade och inte trängde sig kunde vi räkna med att komma med nästa.

Efter den sardinupplevelsen var det dags för en sen lunch. På stället vi valde upptäckte vi att det tydligen var en bordsavgift, för vilket man fick ett utmärkt liten portion sashimi. Tonfiskrätten jag valde och de gyoza sonen valde räckte gott eftersom vi inte var så hungriga.

För sonen hade det blivit en väl lång dag och han mådde inte på topp, så vi beslutade oss att skjuta på den kvällsaktivitet vi hade bokat till morgondagen. Det blev därför återhämtning på hotellet för honom resten av kvällen.

Själv gav jag mig ut på stan för lite middag. Jag tänkte passa på att hitta ett sushiställe eftersom sonen inte är så förtjust i det, och hittade en stående sushiservering med fantastiskt goda bitar.

 

[jonatan79]

Andra heldagen i Tokyo. Sonen tyckte den mer västerländska frukosten var tillräckligt japansk så det blev samma frukostrestaurang denna dag, och jag insåg att jag nog inte skulle få prova den andra frukostrestaurangen på plan 1.

Jag vågade dock mig på att komponera en japansk tonfiskrätt. Ris fick man automatiskt ur maskin som dispenserade vald mängd i gram. Ovanpå detta skulle man tydligen placera den goda tonfisken som var själva kärnan i rätten. De små vita sladdriga pyttefiskarna var salta. Lite oklart vitt skum skulle tydligen ingå. En gnutta lök ovanpå för att komplettera näringscirkeln.

Efter frukosten tog vi Shinjuku Line och bytte till Yurakucho Line till Toyosu. Vi hade förbokat biljetter till Teamlab Planets, de enda två lediga ströplatserna mitt på dagen. Vi var ute i god tid och passade på att promenera längs vattnet.

Vi såg cyklande farbröder med griptänger som plockade upp de få fimpar och annat småskräp som man kunde se om man verkligen letade efter det.

Vi funderade på om vi skulle hyra cyklar, och hade sett att det till och med var gratis de första två timmarna.

Teamlab Planets var dock dagens huvudaktivitet. En upplevelse för flera sinnen hade jag förstått att det skulle vara. Jag hade förvarnat sonen att man skulle behöva gå barfota och kunna kavla upp sina byxben för att inte bli blöt om dessa. Efter den blöta delen av utställningen som mestadels var taktil och därför mer eller mindre i mörker, kom vi vidare till
de omslukande audiovisuella delarna, som nog behöver upplevas för att förstås eller beskrivas.

Efter den explosionen av sinnesintryck var vi tvungna att ta en lunchpaus för att vila ögonen. På museiområdet fanns endast en vegansk restaurang (Uzu) som serverade ramen, så det fick det bli. Lång väntan på maten men vi satt ute i den värmande solen och återhämtade oss så det gjorde inte så mycket. Gott men relativt dyrt.

Efter lunchen besökte vi de mindre intensiva delarna av utställningen.

Även luktsinnet fick stimuleras i den sista delen av utställningen som bestod av hängande orkidéer som rörde sig upp och ner så att det skapades en stig framför en där man kunde gå.

Från muséet promenerade vi till den upphöjda tågbanan, och tog tåget Yurikamome till Daiba.

Vid stationen Daiba fanns Odaiba Seaside Park, som vi valt för att vi kände att efter museet ville vi ha en lugnare aktivitet utomhus. Här fanns bland annat en halvstor frihetsgudinna och möjlighet att promenera längs vattnet och sandstranden som det av någon anledning var badförbud i.

På vägen hem stannade vi vid en 7-Eleven och köpte en curry bun, som tydligen är en lokal favorit men sonen inte var så förtjust i.

På kvällen var vi trötta och hungriga och diskussionen om middag utmynnade i att vi valde första bästa restaurang på hotellet, vilket inte blev så lyckat. Sonens friterade kyckling var väldigt mjuk och sladdrig och jag hade valt en rätt med beef giblets utan att riktigt kolla upp att giblets betydde krås, vilket var en miss. Det fick bli en pizza i stället.

 

[jonatan79]

Tredje dagen i Tokyo. Dagens mål var Akihabara. Efter frukost promenerade vi till tunnelbanestationen för att ta Shinjuku Line från S01 till S08.

I Akihabara fanns många olika varuhus, en del mer specifika för olika typer av elektronik. Vi gick bland annat in i ett med bara olika hörlurar på sju våningar, där bottenvåningen var för alla möjliga små trådlösa hörlurar, andra våningen orimligt många olika små sladdförsedda sådana, och så vidare.

Redan när vi tog tåget från flygplatsen reflekterade jag över färgschemat på byggnader och i offentliga miljöer, med mycket vitt (off-white), ljusgrått och ljusa pastellfärger, och kanske lite rödbrunt, där ljusgrått verkar vara den vanligaste färgen av de alla. Färger som anspelar på naturliga färger från sten och lera? Dessa kontrasteras mot de skrikiga färgerna på skyltar och billboards, som är allt annat än dämpade. Samma färger verkar finnas överallt i stan, där de mer dämpade dominerar på vissa ställen och de andra dominerar på ställen som Akihabara.

På tal om färger såg vi i Akihabara skyltar som vi som inte förstår japanska uppfattade som uppmaning att mata duvor.

Det visade sig senare vara motsatt budskap man ville förmedla, såg vi på en mindre solblekt variant av samma skylt.

Spelarkaderna föreföll ganska snarlika de vi varit inne i i Shinjuku. Vi passade på att spela några gamla arkadspel tillsammans, bland annat sådana jag själv spelade när jag var i hans ålder.

Andra varuhus innehöll modellbilar och -tåg, olika plastfigurer, gamla spelkonsoler, spel till dessa, och mycket annat.

Nudlar var sonens favorit så lunchpaus blev det på ett litet nudelställe på en sidogata med numrerade sittplatser.

Jag valde en Spicy Miso and Garlic Oil Tonkotsu Ramen, och missförstod tydligen tilläggen så det blev extra fläsk vid sidan av. Mycket gott. Cola Zero verkar inte alltid erbjudas, på många ställen finns bara vanlig Cola.

Jag passade här i Tokyo på att uppskatta gamla japanska tryckknappar i exempelvis telefonkiosker eller på uttagsautomater, såna ordentliga med taktil återkoppling som aldrig verkar gå sönder och som ännu inte ersatts i den pekskärmshysteri som inte verkar ha drabbat detta land riktigt lika mycket (även om det är mycket vanligt även här). Sonen passade på att testa knappar på tangentbord från hans favoritmärke av speldatorer.

Japanska riskokare av kvalitetsmärket Zojirushi och japanska toalettsitsar kanske vi hade övervägt att köpa med oss hem om vi hade rest med mer än bara handbagage.

Det är lätt att bli överväldigad av allt som erbjuds, och vi försökte göra mer riktade urval. Sonen var på jakt efter Pokémon-kort, som varit slutsålda i alla butiker vi frågat efter sådana i Shinjuku, men här hittade han några sådana att köpa. Efter det kände vi oss nöjda med ”Akiba” för denna gång.

Till middag fick sonen välja och därför gick vi tillbaka till restaurangen vi var på den första kvällen för flera goda nudelrätter, till vilket jag deack en Black Oolong Highball som inte var så speciell. Vi delade på lite svart stekt ris och gyoza också.

 

[Diamond-in-the-ruff]

Japanska riskokare av kvalitetsmärket Zojirushi och japanska toalettsitsar kanske vi hade övervägt att köpa med oss hem om vi hade rest med mer än bara handbagage.

Gör som de flesta turister och köp en resväska eller packlåda för att ta med eller skicka hem alla inköp.

 

[jonatan79]

Sista heldagen i Tokyo. Skyltningen var i regel bra. Ibland fantastiskt bra, exempelvis när vi skulle byta från Shinjuku Line till Asakuso Line.

Ibland dock något mindre tydlig. När vi hade promenerat längs den välsnitslade banan till Asakuso Line kom vi fram till en enda perrong, där tåget skulle gå i motsatt riktning. Vi frågade mannen i kassan, som fattade direkt och visade upp en vältummad handskriven lapp med instruktion på engelska hur man hittade till perrongen för tåget åt andra hållet (vilket inte alls var självklart eller skyltat). 52 yen (tre kronor) kostade sista sträckan på tre stationer, alltså något billigare än Arlanda Express.

Något riktigt turistigt ville jag klämma in, så det blev ett snabbt besök vid Kaminarimon Gate. Vi passade på att promenera under den stora papperslanternan för att mota bort lite ondska. På andra sidan om denna, i början av vad vi förstod som tempelområdet, såldes allehanda heliga saker som kylskåpsmagneter och små samurajsvärd av plast som troligen var Made in China.

Då det blivit lite dåligt med frukt och grönt under resan fick sonen några jordgubbar på pinne. Men vad gör man sen av sin pinne i landet utan soptunnor? Vi kom på ett knep: Inne på allmänna toaletter finns små papperskorgar. Sonen tyckte instruktionen om hur man ska sitta på toaletten var lustig.

Eftersom floden av turister sköljde mot oss när vi vände om valde vi att ta en lugnare sidogata tillbaka.

Vi tog tunnelbanan vidare, denna gång med Ginza Line. Det blev nu ännu billigare: 14 yen (82 öre). Vi förstod oss inte på prissättningen. Trots priserna hade man tydligen ändå råd med anställda som på perongerna dammsög upp det lilla smuts som vi inte ens noterat.

Vår destination var Tokyo Station, det gamla stationshuset.

I virrvarret av de moderna gångarna under den gamla stationsbyggnaden fanns nämligen Character Street, med mindre butiker för olika karaktärer som är populära i Japan, de flesta av vilka vi inte kände till. Kirby kände vi igen, men vi köpte inte Kirby-pasta för 470 kr/kg.

Här fanns dock även en Pokémon Store så det blev något litet och mer prisvärt inköp där.

I samma område intog vi lunch på en lite undangömd tappanyakirestaurang, efter tips från en forummedlem (tack!). Det erbjöds trevlig trerätterslunch där förrätten var krabbsallad.

Vi tyckte båda huvudrätten var den den absoluta höjdpunkten. Jättegott nötkött serverades med klickar vitlök, rött salt och wasabi, vilket passade förvånansvärt bra till. Vid sidan av det stekt ris med mer vitlök.

Efter huvudrätten ett intressant och smakrikt rostat ”grönt” té (hōjicha) samt en risbaserad efterrätt med två sorters mochi.

Efter maten åkte vi vidare till Shibuya och våning 6 av varuhuset Parco. Om man inte uttalar r-ljudet i ordet ”from” kan det bli att man hoppar över det i skrift också, som på skylten nedan.

Här fanns nämligen officiella märkesbutiker för Nintendo, Sega, Capcom, Pokémon och andra japanska speltillverkare.

Nintendobutiken var den största i Tokyo (men inte i landet).

Klart mest trångt var det dock på den stora Pokémon Center. Sonen hittade bland annat klistermärken med sin favorit-Pokemon, en brun fågel med en purjolök.

Nu skulle vi bara betala för dem. Kön för att betala var lång, mycket lång. Den ringlade sig igenom hela den stora butiken, ut ur butiken, ut i korridoren, förbi toaletterna, ut i trapphuset, och ned för trapporna till våningen under. Lite kortare blev den när några framför gav upp i förtvivlan. Sonen som gick och rekognoserade i förväg när jag tänkte mig att jag nästan var framme rapporterade om en ”dödsspiral” på slutet. Trötta efter en dryg timmes köande fick vi till slut betala för våra Pokemon-köp. Vi kände oss färdiga med utflykten och begav oss tillbaka till hotellet.

Sonen hade ju till lunchen sent omsider vågat prova japanska kötträtter, och kunde nu tänka sig att äta mer sånt. Till middag hittade vi därför en restaurang i vår del i Shinjuku som erbjöd det och till skillnad från de andra som verkade lite bättre inte var fullsatt eller krävde bordsbokning. Vi fick ett eget avskilt bås med pappersväggar men normalhöga bänkar. Först beställde vi in varsin wagyu yukku, till vilket jag drack ismajsskäggté (ice corn beard tea, ganska gott).

Vi blev inte helt mätta så det blev även en wagyu skirt steak att dela på. Helt okej, inte så mycket mer än så, men trevlig personal och snabb servering.

 

[jonatan79]

Avresedag. Första flygbuss avgick 09.20, det var för sent för vårt flyg. Vi valde att åka kommunalt, samma väg som vi kom, med tunnelbana och sen Monorail. Trots den tidiga timmen städades det nitiskt i rulltrappan.

En trött färgmatchad man hade tydligen den ostimulerande uppgiften att vakta den tillfälliga avspärrningen längs väggen i gången mot tåget.

När vi bytte till Monorail och dess station vid Hamamatsucho märkte vi något vi inte uppmärksammade på samma station på hitresan, att det här såg ut mer som i de flesta andra länderna i kollektivtrafiken, med lite smuts i hörnen. Intressant hur snabbt man vänjer sig vid den vanliga japanska städniten.

Två timmar före avgång var vi framme på Haneda-flygplatsen (för att hinna testa lounge) och letade vi upp vårt flyg till コペンハーゲン.

I säkerhetskontrollen noterade vi att en del överraskats över att plättänger tydligen är förbjudna i handbagage. Är det för att de kan användas som batonger, eller oroar man sig för att de kan brännas med, eller båda?

Dags att leta lounge. I vanlig ordning hade jag inte kollat upp loungetillgången i förväg, men ville minnas att jag läst på forumet om Delta-lounge. Vi strosade först förbi ANA-lounger, där skulle vi nog inte komma in.

Därefter JAL-lounge, där skulle vi nog inte heller komma in.

Denna lounge hade vi kanske kommit in på, men den verkade inte så mysig.

Fjärde anhalten såg mer lovande ut. Två kandidater: Delta Sky Club eller The Centurion Lounge.

Vi chansade på The Centurion Lounge.

Det var fint, och fanns mycket att välja på.

Omelettkocken gjorde varsin prydlig omelett åt oss. Onigirikocken gjorde en onigiri (lax, tonfisk eller nötkött inuti risboll omslagen av algblad) med nötkött åt mig.

Till det tog vi lite västerländskt té, en kaka gjort på det röstade gröna téet som jag provade igår, vackra nerikiri (risbaserade bakelser) och någon Amex-kaka.

Sonen ville prova en mocktail så det blev en Matcha Squash.

Det var inte långt att gå till vår gate och vi tajmade det väl och hamnade i stort sett först i kön för boardinggrupp 1 där vi bara behövde stå i tre minuter. Halvard Viking skulle ta oss tillbaka till Skandinavien.

 

[Resenären]

Nintendobutiken var den största i Tokyo

Tack för en trevlig rapport. Undrar om denna Nintendoprodukt fanns i sortimentet?:

"Klistermärket" förtäljer 'Spela kort'.

 

[jonatan79]

HND–CPH med SAS i Business Class. Jag hade valt sittplatser spegelvänt från hitresan, 9H och 10H.

Av någon anledning stod det bara ”Announcement in progress” på min skärm i stället för säkerhetsgenomgången som visades på övriga, men jag kände mig tillräckligt säker ändå. När jag tittade närmare på skärmen stod det ”Arrival in 0h 45m”, så den verkade ha hängt sig inför landning. Systemet gick dock att starta om.

En äldre japanska i den i övrigt unga helsvenska besättningen var den som främst serverade oss. Hon verkade osäker på rutinerna och kände inte till så mycket om utbudet men var trevlig och effektiv. Kanske extrainkallad på grund av akut sjukdom hos ordinarie personal?

Matservering över havet mellan Japan och den östraste delen av Ryssland. Till förrätt valde jag fisken (guldbrax) medan sonen valde ankan. Ett tips till flygbolag är att undvika komponenter som är väldigt hårda men måste stickas gaffel i, som de råa grönsakerna till denna rätt, då borden på flygplansstolar ofta inte är tillräckligt stabila för hårdare gaffeltryck. Förrätten liksom salladsbladen var helt okej men kanske något intetsägande, medan den lilla skålen med svamp som inte stod med på menyn var desto mer smakrik.

Till huvudrätt hade både sonen och jag denna gång förbeställt, och valt kötträtten. Jag minns att det var någon slags otydlighet i beställningsprocessen, och jag kunde trots bekräftelse på något sätt komma till läge att beställa igen där det såg obeställt ut, men den andra gången verkade det väldigt bekräftat. Trots det fick jag frågan om val av huvudrätt och svaret ”oj, vi har inte fått någon förbeställning” när jag påtalade att vi förbeställt kötträtten. Turligt nog fanns det precis två sådana kvar åt oss. Det var en mycket god rätt, där det som såg ut som potatismos inte var det utan en god krämig polenta, men där den enda minimala kritiken var att det efter uppvärmningen kanske blev en väl hård och gummiaktig konsistens på svampen.

Grönt té serverades något senare in i huvudrätten denna gång, så kanske var tanken att man nu skulle ätit upp, vilket man kanske hade gjort om man kastat i sig maten.

Till efterrätt ville jag prova allt, så ordentligt mätt blev jag. Camembert-osten var tydligen japansk vilket jag absolut inte hade kunnat gissa om jag inte upplysts om det, men god tillsammans med marmeladen. Matchaglassen smakade lagom mycket matcha. Kakan var okej men inte mer än så, och frukten färsk och god.

Över havet mellan Grönland och Island gick solen upp (?) över molnen medan den andra serveringen förbereddes i galley.

Eftersom jag passat på att sova några timmar gjorde soluppgången och den stundande serveringen att det kändes som läge för frukost, men detta var ju en dagflygning.

Mycket riktigt skulle det drygt en timme före landning serveras en trerättersmåltid med förrätt, huvudrätt samt efterrätt. Förrätten var god och man kunde i menyn läsa sig till att man åt sjögräs- och vattenkastanjsallad med kinesiska gojibär. Till huvudrätt var det buffé där man kunde välja någon slags risrätt och/eller fläskfilé, laxkaka och gyoza. Laxkakan smakade precis som den borde och degknytet var saftigt och gott, men fläskfilén var tyvärr ganska torr och hård. Efterrätten bestod av frukt och en inplastad lila sak som inte stod med på menyn men som jag frågade mig till att det var en sötpotatiskaka.

Till maten serverades grönt té och efter detta även svart té samt till synes lortfria chokladpraliner.

Detta blev andra året i rad som 14-åringen och jag flög hem från en långresa på nyårsafton. 120 000 poäng för oss båda (med Fly Premium) för denna resa tur/retur, för poäng som vi tjänade in förra gången under miljonresan, det kändes ju som ett fantastiskt fynd.

”Pappa, det var ganska härligt att flyga business. Kan inte vi bara åka i väg nån helg och bara flyga nånstans, för våra poäng?” Sonen hade fått blodad tand.

Tack för att ni läst och gott nytt år!

 

[Jane Insane]

Tack @jonatan79 för en härlig rapport!

 

[Piffsan]

Tack @jonatan79 för en härlig rapport!

Instämmer! Tusen tack för fantastisk rapport med massor av härliga reflektioner!
Gott Nytt!